Aftonbladet – 11 mars 1842, sida 2

-hufvudet.s Claras tårar stadnade då hon såg på honom med en frågande blick. Jo, ser dux, undervisade gossen, ,magistern har förklarat allt för mig, det står i en bok som kallas fysik. När solen i gvällningen sjunker ner der borta vid skogen och belyser ett föremål bär på detta ställe, så afspeglar sig dimmolnet, liksom i en spegel, ty ser du, alla de små dropparne, af hvilka molnet består, är ett glags spegel, och så bli de en strålkrans, af samma orsak som regnbågen. Se hit Clara, ser du något? Hon såg också verkligen icke ett, utan tvenne hufvuden, sväfva i dimman som dunkla dunstbilder, men omkring dem var en gemensam stråikrans. Snälla Gustafy, sade flickan och klappade honom på kinden, phit skola vi gå hvarje qvällning, så länge vi lefva; vill du det? I detsamma sjönk solen ned bakom skogen, dunstbilden försvann och barnen skyndade hem. Så lekte barnen mången sommarqväll och sutto tillsammans på den lilla klippafsatsen vid fallet och speglade sig i dimman. Men åren gingo; Gustaf lemnade sin tillflyktsort och gick in som fändrik vid Westmanlands regemente; han bodde således icke mera på Strömsnäs, men he!sade deremot på ganska ofta, och då han kom, flög Clara mot honom med-samma barnsliga, systerliga förtroende som förr. Claras föräldrar förmanade henne ofta; men just dessa förmaningar, att ej mera bemöta Gustaf som bror,, kommo henne för första gången att tänka på att han icke var hennes bror. Den upplysningen, att hvarken hon eller Gustaf mera voro barn, utsträckte hennes synkrets utom barnaåldrens Eldorado. Clara upphörde således