Aftonbladet – 11 mars 1842, sida 2

viga Jjuset; men det beror på sättet, på synvinklen, hvilken färg som blir den rådande, om vi se evighetens cirkel hel eller brusten. Men si! rosenrödt och grönt äro färgbildens grundtoner; kärlek och hopp äro alla troslärors vapenfärger. Du skall då resa, sade Clara. Blir du länge borta? Ack Gustaf, hvad allt blir svårt hädanefter; men lef blott, Gustaf; jag skall trösta mig så godt jag kan och sitta här och tänka på dig, fastän jag får spegla mig ensam i dimman. Gustaf satt och tecknade af trakten. Gud vet när jag kommer,, sade han; men jag skall skörda ära. Vet du hvad jag är glad öfver kriget! overksamheten är dödande; jag skall återkomma dig värdig — ser du fortfor hon och pekade på taflan; här är klippan och der fallet, bär är dimman och ur den framtitta tvenne hufvuden, liksom burne af osynliga vingar. Nu Clara bar jag ett minne af vår favoritplats; gif mig nu ett minne af dig Flickan smålog skälmaktigt och framtog ur sin sykorg ett litet sammanviket papper. Det inneböl: en hårlock. Tack älskade Clara,, sade Gustaf; men glöm ej att gifva mig något från denna stunden; det är en afskedsstund. Clara bröt och gaf honom tigande en vild pensee, en viola tricolor, somastod vaggande på branten. Solen sjönk ned baköm skogen. Farväl Gustaf, hviskade hon och tryckte en kyss på sin barndomsväns läppar. Farväl, så länge strömmen bär rinner sin gamla bana, är jag din. farväll Flickan skyndade liksom bevingad derifrån, och först sent lemnade Gustal med dröjande steg det kära stället. (Forts.)