Aftonbladet – 11 mars 1842, sida 2

— Ambulatorisk dramatik. I likhet med hvad vi alltid haft för sed i fråga om utmärkta prestationer i litteratur och skön konst, kunne vi ej underlåta att fästa läsarens serskilda uppmärksamhet på en annons af Freja-redaktionen 1 gårdagens Aftonblad, att Freja hädanelter stundom ämnar gifva sina prenumeranter små theaterpjeser, icke blott på vers, såsom det famösa bihanget, hvilket slutades med ett os likasom af brändt bockhorn), utan äfven på prosa med ord och inga visor,. Man förmodar, att detta beslut föranledts af en föregående förfrågan i Aftonbladet af en längtande prenumerant, efter de lofvade men hittills uteblifna redogörelserna för större mål i högsta domstolen, på hvilken förfrågan Freja svarat, ungefärligen, att det icke är så långt lidet på året, att icke den lofvade stående artikeln ännu kan komma. Huru det nu kommer att gå med både det ena och det andra, skall erfarenheten utvisa. Under tiden är det oss ett nöje att nämna, att det förut omtalade bihanget, som går litet trögt att läsa, men förträffligt att sjunga, gifvit anledning till en lika ny som sinnrik uppfinning. Den berömda signaturen —e har nemligen fått den lyckliga iden, alt till närmare illustrerande af nämnde bibang, i hkhet med forntidens minstrels, sjell gifva ambulatoriska dramatiska föreställningar deraf, såsom på en gång författare, sångare och skådespelare, hvilket ock redan ett par gånger blifvit verkställdt med stort bifall. (Historiskt, såsom det står i noterna till Morianen.) Slutna sällskaper, som önska begagna sig af detta nöje, kunna inhemta närmare underrättelse och öfverenskomma om vilkoren på Frejabyrån, då förutnämnde signatur efterfrågas. Betalning fordras icke, utan endast ett höfligt bemötande, hvaremot signaturen utlofvar, att för tillfället iakttaga en anständig conduite. ——M—t-—— — METHODISTISK ANEKDOT. För några dagar sedan hände det i ett hus på Norrmalm, att frun i huset, då hon kom ut i köket, fick se sin köksjungfru, som är metbodist, sysselsatt att trafva upp ett fyrkantigt bål af vedträn i spiseln. Jungfrun blef litet bestört, men ville alldeles icke göra reda för orsaken härtill. Frun var imedlertid nyfiken att få närmare reda på saken, samt bad husbonden sjelf gå ut, och efter mycket bemödande lyckades ändtligen honom få fram den upplysningen, att pastorn hade rådt sina får att bränna upp den nyligen mot honom utgifoa boken (Hr Cavallii brochyr), hvilket hon nu ämnade bögtidligt verkställa med ett exemplar. För Hr Cavallius eller hans förläggare kunde ingenting vara angenämare, än om en sådan förbränning skedde på många ställen; desto förr finge han då utgifva en ny upplaga.