Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 3

a ålen jag nödgses ännu en gång återkomma till ofta 1 nämnde olyckliga generalordres af den 23 Novem ber 4833. Den bjuder att inträdesexamen skall sk uti: förmåga att redigt och sammanhängande fram ställa sina tankar på papper.p Jag öfverdrifver vä icke om jag tror, ait denna förmåga är för alla, oci i synnerhet för en generalstabsoflicer, af vida mer värde än funktionsteori geodesi, baillistik, samt fy . siska och chemiska kuriosa, ehuru allt detta har stt stora värde. Huru tror man väl att denna förmåg; (hvilken, i parentbes sagdt, icke det minsta på Ma rieberg uppöfvas, genom skriftliga utarbetsingar, så Isom vid alla väl organiserade högre krigsskolor) — huru tror man att den pröfvas, till åtlydnad a Kongl. Maj:ts föreskrift? Jo, sålunda: vid examer 11833 alldeles icke; vid den af 4838 alldeles icke fJvid den af 4841 genom öfvirsättning af ett kor Istycke ur en fransysk eller tysk bok. Detta kalle: Jat ;framställa sina tankar.s — Men ännu mera on inträdesexamnn. Stadgarne bjuda, att intet, eller oriktigt svar betecknas med 0, semt att, för at blifva godtänd, fordras minst medeltalet 420 för hvarje ämne. Det oaktadt decreterades vid 41844 års examen, att i tysk och fransysk grammatik, ct svar, churu oriktigt som helst, dock ej skuile värderas mindre än 4290, d. v. s. med godkändt betyg, af grundad farhåga, att den klena språkkunskapen, hvarmed man hede så stort öfyerseende, skulle alltför mycket ådagaläggag, och på den orimliga före vändnipgen, att generalordern blott föreskref någorlunda obebindrad tydning, men ingen grammatik; liksom en tydning vore möjlig, utan alla grammattiska begrepp. — Slutligen ligger en konungslig skrifvelse framför mig som säger: ,iogen af hitintills oexaminerade srtillerioficerare, eller af dem som framde!es anställas vid detta vapen, få räkna tur till löjtnantsgrad, förr än han antingen fullbordåt en lärokurs på Marieberg, och der erhållit befyg med epprobation, eller, efter begagnande af tillfälien till kunskapers förvärfveande på andra stälien, blifvit på Merieberg ex2minerad, och med vederbörtigt belyg deröfver försedd. (Kongl. Brefvet den 24 Febr. 48148.) Huru kan det, detta kiara stadgande osktadt, hända, att en elev vinner löjtoantsbefordran, innan han slutst sina examina? Rengrullan upplyser för December månad 1840 hvad jag menar. Kan sådant ske, utan befälhafvarens vetskap och föranledande? Man förmodar nej. Denna händelse antager så mycket betänrkligare natur, som den inverkar på tredje mans rätt. Jag vill derföre icke, genom vidare betraktelser, öka det intryck som tänkande läsare härvid erfara. ) Sedan jag genom dessa bevis, hviika torde vara tillräckliga, sökt ytterligara styrka bruket hos de styrande vid Marieberg alt ofvita från bestämda sladgander, så lärer äfven bendävenhelen dertill vara bevisad; ty medrveislöst kan de? icke hafva skett. Huruvida älven hos de styrda detta bruk och denoa benägenhet förefunnits, kan upplysas, om bolysarem utreser till Marieberg, och hos tjenstgörande majoren på stället får del al de många, under förflutna lärokurser inställda och åter förnyseda repetisoner och omrepetitioner, de många öfliga sätten ett härutionean kringgå stadgarnes föreskrifter, semt de med hvarje lärokurs stegrade anspråken å för längningar af föreskrifne examenstider. — Att, slutligen, ettgodtyckligt tolkande af egna nyss utfärdede föreskrifterv egt rum, kan styrkas blotsi dermed, att nämnde nya inträdesexamen anställdes några månader, oexsminerade repetitorer enställdes några veckor efter de nya stadgarnas utfärdande, samt den besynnerliga afvikelsen vid examen i grammatik skedde nästan i samma ögonblick af stadgarnas tilltomst. Att åter all sådan godtycklig tolkning är omilitärisk, detta medgifves väl allmänt. Jag torde nu hafva bevisat hvartenda af mina ord, och ber belysaren väl crinra sig, att det är kar som aflvungit mig ofvanstående uppgifter, för att, vid uteblifvande af de bevis han äskat, icke äfventyra att stå som smädare inför allmänheten. Att jag för öfrigt icke begagnat samma språk mot honom som han mot mig, härleder sig, först och främst, af våra olika begrepp om anstindighetens gränser, och för öfrigt deraf, att då man har sin styrka i sina skäl, så kan man gerna afpassa ordens skärpa efter behofvet, och mitt behof kar nu icke varit att nedslå min motstindare, utan biots alt föra honom ur vägen, der han ställt sig. Förfettaren uppfyller en pligt då han yttrar, att ingen af omnämnde afvikelser från tydliga föreskrifter har skett af elek afsigt, som kastar skugga på styrelsens moraliska karakter, utan att nästan aila skett af välmening, för att dels hjelpa persomer, deis afbjelpa för kand varande olägenheter. Men flera af dessa sfvikelser hafva dock haft ganska menliga följder såsom de uteblifna språkexamina, hvilka uppenbarligen föranledt en betydligt lägre bildning hos en stor mängd elever, än som annars hade förefunnits, armåen och dem sjelfva till stor skada. Icke heller har man rätt att bjelpa någon, då sådant sker med andras förfördelande, hvilket är dispensers vanliga natur. Dessutom är det denna välmening att bjelpå personer eller saker på otillåtet sätt, som måste beifras, emedan, äfven då det icke skadar för tiilfället, bvilket det dock ofta gör, så skadar det dock alitid i det hela, genom den missaktning för föreskrifter som det hos underhafvande fostrar, och hvars alla förslappande olägenheter äro och förblifva ett kännbart ondt, hvarhelst de inrita sig, både i militära och civi!a delar af statsskicket. a (Forts. följer.) ) Att examensbetyg icke underskrifvas och komma elever tillhanda förr än åratal efter deras löjtnantsbefordran, är väl också icke rätt. Man säger måhända att lärare äro under sommaren bortreste; men år är väl ingen borta, utan att sätta man för sig, och bättre är ju att examensbetygen icke af lärarne underskrifvas, än att en välgrundad föreskrift uraktlåtes, bvilken synes, enligt ofvananförde Kongl. Bref vara den, att examensbetyget är utfärdadt, innan löjtnantsbefordran vinnes, ty något annat betyg öfver aflagd examen är väl icke vederbörligt. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Ena äldre man, drängen Olof Nyman, drunknade i Hammarbysjö sist. måndag, N: hade varit sysselsatt med fiskande, och kommit att passera en vråk, hvarå isen befunnits för sv2g att bära honom. Genom tillstädeskomna personer blef han väl snart upptagen ur sjön och förd till Barnängen; men oaktadt erhål!et läkarebiträde, kunda han icka återbrir