Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 2

agar, hvilka väl blifvit för menniskan bekanta senom erfarenheten, men innebära en sådan absolut inre nödvändighet och sammanhang med samt vilkor för det helas bestånd, att hvarje nytt och outreddt fenomen, eller, om man så vill kalla det, naturkraft, måste stå i öfverensstämmelse dermed. Det kan aldrig vara följd al några sådana nya och okända lagar, som strida deremot, såvida ej de förra skola helt och hållet förkastas och fenomenerna antagas utgöra ex följd af Guds eget omedelbara ingripande i inng IR fall emog sig sjelf (sin egen veridsordning). Sålunda t. ex., ehuru vi icke kunna förklara gåtan af en blommas eller ett träds, ett djurs eller en menniskas växande och lif, visar sig dock sjelfva denna lifsprocess följa en oföränderlig leg af utveckling framåt, i tillväxt, mognad och föråldrande, hvilken väl kan hämmas i sin fortgång och stanna genom tillfälligt verkande orsaker (brist på föda, sjukdomar eller yttre våld), men aldrig återvända i motsatt riktning; i följd hvaraf vi ock t. ex. icke kunna antaga möjligheten deraf, stt ett träd skulle småningom gå tillbaka till planta och frö, ellar en fullväxt person, i stället att åldras, ånyo blefve först yngling, sedan barna och slutligen återvände i moderlifvet. Likaså, och ehuru vi ej kunna förklara sjelfva den kraft, som inom det animala lifvet assimilerar födan med kroppens beståndsdelar, är det likväl en oföränderlig erfarenhet, att lifsprocessen beror af den ersättning, zom på detta vis lemnas åt kroppen, för hvad den förlorar genom en lika ständig utdunstning och andra sekretioner: att blodets cirkulation, såväl som hje:tats och lurgornas verksamhet, utgör ett vilkor för lilveis underhå!lande: och att döden inträffar, när derna verksamhet upphört. Om följakiligen någonsäger oss, att en verkligen död kropp ånyo blifvit uppväckt till lif, så kan detta icke antagas bhafva skett genom någon outredd naturkrafta, emedan det upphäfver den oföränderliga lag, på hvilken sjellva begreppet om hvad, som förstås med lif och död, grundar sig. Det reducerar sig blott till en ordsirid, emedan denna kropp då icke var död. I fall vi lyckats göra oss förstådda häri, så är det äfven tydligt, att mamsell Bremer begått ett stort, ja, till och med ett ofantligt misstag, då bon jemfört exemplet af det underbara för vildarne i Amerika af en krutexplosion med det al döda kroppars uppväckande, och hänfört det ena, likasom det andra, till någon outredd naturkraft; ty det ena, explosionen, var blott en ganska paturlig förvandling af en fast kropp i gasform, medelst antändning, och således blott ett fenomen af den vanliga naturlagen, hvaremot det andra skulle innefatta ett upphäfvande af den eviga organiska processen, på samma sätt som vi nyss nämnde om trädets återgående till planta; hvadan, om det äfven antages hafva tilldragit sig genom någon outredd inflytelse, det måste bevisa, att den kropp, hos hvilken lifsverksamheten afstannat, likväl icke varit verkigen död, utan skendöd; i hvilket fall uppväckandet alldeles icke utgjort något, som man vanligen menar med underverk. Ett sådant misstag kan vara ganska förlåtligt hos ett frunimmer, hos hvilket man ej kan göra anspråk på studium af naturvetenskaperna; men misstag måste det imedlertid vara, och vi skulle önska, stt mamsell Bremer ticktes rådfråga hvilken vetenskapasman, som helst, för att förvissa sig om obestridligheten af hvad vi här framastillt. Slutföljden af allt detta är, att om mamsell Bremer fattat den skillnad, som härigenom upptår mellan underverk, i den mening, hvari man hittills förstått detta ord, och det underbara i skapelsen, som vi ej kunna förklara, så torde aon äfven inse sitt tillämpningssätt infalla med vårt, och, vi tveka ej att säga, med hela tidenvarfvets sträfvande i uppfattandet af detta unlerbara. Vid första anblicken föreställer man sig, att letta uppfattningssätt måste hafva till följd att så till sägandes förplatta wutsigterna i verlden: istadkomma, att man anser allt för lappri eller ngentisg, såväl inom andens, som den yttre na.urens sferer, ifrån Gud sjelf, ända ned till sandkornet och masken. Vid närmare betrakande skall man likväl finna, att det har en allletes motsatt verkan, så fort det får genomränga menniskans själ helt och hållet; och vi itbedja o:s läsarens synnerliga uppmärksarchet värvid, emedan det icke blott på religionen, utan ilven på konstens, poesiens och hela lefnadssätstormens gny; snart var det tyst under däck,