Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 2

ömmsten af försäljningen till Storkyrko-försämingens Kommunal-nämnd. Föremålet, som afvandlas i denna skrift, är af det mest allmänna ntresse, då det visar, huru man i Tyskland besagnat associationsprincipen, för att lemna tillälle åt personer, som hafva en liten årlig be-paring att afsätta, att för sin ålderdom bereda sig en viss årlig inkomst, vida betydligare, än senom vanlig utlåning; det är, med ett ord, ett vidare och välgörande utveckling af samma princip, som ligger till grund för sparbankerna, hvilka öfverallt visat sig af så utmärkt nytta. AEA STRAUSS, EVANGELIERNA OCH MAMSELL BREMER. (Forts. fr. gårdsgsb!.) I frågan om Underverk säger M:ll Bremer någonting, som vi hos läsaren anhålle om att helt och hållet få anföra, emedan det just är här, som vi få tillfälle alt visa, huru hona öfverensstämmer i hufvudsyftningen, men misstager sig i tillämpningen och uttrycken, såsom vi nyss vämnt; hvarföre vi allenast önska att få suppieera hennes egen tankeledning och utföra den litet längre i hennes egen påbörjade kedja. Detia tilligg miste vi således förbehålla oss att få göra; likasom att med kursiv stil få upphöja de enskilda punkter i framställningen, hvilka företrädesvis sammanstämma med vår tanke. Sid. 40. aHär gäller framför allt att göra en rätt urskiljnad och att icke kasta bort barnet med badvattnet. Genom ella tider och genom alla folzx drar sig en dunkel linea af underbara förhållanden. Der är grönsliaien emellan den för 03s vanliga verktigheten och om ännu för oss hemlighetsfull andeverid. Dimmor och töcken hölja denna gräns, men ur den framträda i dunklare och klarare gestalter uppenbearelser, som lika litet låta förneka, som fullt förklara sig, och som i drömmer, syner, ovanliga krafter och företeelser genombryia det vanliga lifvets ording och af oss kända lagar. Fråga alla tiders hi storia och den skall vittna derför; fråga det enskilda lifvet i alla länder och förhållanden, och det skall berätta dig derom; och lika inskränkt, som det vore, att tro hvar underhistoria, som spökar omkring i verlder, lika ensidigt är det, att tillsluta ögonen för ett vigtigs tillvarelsens faktum, nämligen inverkandet af oss okända andekrefier i det vanliga lifvets förAållander. Och vi ville fråga: aSkulte elt sådantinverkande i grunden vara an nat än ct högst naturligt, ja, uti alla dess grader, ända ifrån andarnes hviskning i tysta drömmar och upp till den höjd, der den evige anden sjelf, i underbar närvaro, genomtränger den jordiska verkligheten, d af oss okända naturlagarne, icke ukringgåenden, icke urphäfvande dem, utan förklarande och full bordande dem i högre mening? Ar icke naturen sjelf i sitt djup anda och lif? Och hvar står råmärket emellan naturens andelif och det menskligt andeliga eller det gudomliga, hvar den oötfrverstigliga gränsen emeilan skaparen och hang i henom och genom honom lefvande skapelse? Boken fortfar sidan 49: el vår upplysta tid, säger den Straussiska skriften, tror ingen mera på underverk, ty ioga underverk ske nu mer. Detta är icke sant. Ty fastän den utbildning, som företrädesvis tillhör vår tid, förståndets och begreppets, försätter menniskan i en region af lifvet, der känslang och fantasiens sinnen bli liksom dunklare och derföre inflytanden från okända rymder mindre förnimmas, så finnas och verka de likväl. Och huru många röster ur det enskilta lifvet, öfver hela jorden, vittna icke härom. Men hvad som i små försållanden sker i smått, det sker större i större. Och annorlunda Yör det sig och blixtrar i lifvets sköte, under svallet af en upprörd, af stora ideer hafvande tid, än under en stilla, reflekterande, kanske stundom litet — — sömnaktig.n Slutligen säges (sid. 49 och 43): Begreppet underverk är dessutom ett garska relativt. För Amerlkas vildar var explosionen, verkad genom antändt krut, ett underverk. För o83 explosionen af lifvets synliga uppståndelse ur den sprängda grafven, ett umderverk. Det torde dock vara lika grundadt, som det förra, i naturlagarne, i elt nödvändigt förhållande emellan orsak och verkan. Säkert är, all fir oss ännu finnes, så i den andliga, som i den fysiska verlden, mången outredå naturkraft Ingen lärer neka, att det kapitel, som m:li Bremer här vidrört, är ett af de allra vigtigaste, med hvilket den menskliga eftertanken kan sysselsätta sig. Vid första genomläsningen af hvad vi här citerat, skulle man verkligen vara frestad att anse henne för en formlig visionär; ty ett och annat uttryck är sannerligen sådant, att det icke finnes något skrock eller vidskepelse, huru krasst som helst, hvilket icka kunde vilja bemta stöd deraf. Beiraktar man l:kväl saken närmare och till slutet, så visar sig hennes mening alldeles icke vara sådan. Hon föreställer sig tvertom underverken på det sätt, att hvad helst ——AL NT ——— —— — EAA ÖT NE NEXX X XXX ——X—Xst—Å—Lseovmosmssgpevsetsvemsearsesas