Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 1

ryter An ——— — — — — ?—————— —R——— — — — Jag blef verkligen något het om öronen åt prostens förnyade putseendet bedrager., — Sådana perukstockar äro också framme i tid och otid med sitt praktiska förnuft; man kan väl också icke tänka sig något mera opassande än att stå midt framför en ung, skön flicka och predika om att utseendet bedrager. Löjtnant Werner hade snart uträttat sitt ärende och landshöfdingen infann sig med sin stereotypiska, milda blick och sitt leende, midt ibland oss. En intressant ung manr, sade landshöfdingen; pni skulle hört med hvilken ifver han yrkade på att komma öfver till Finland för att offra lif och blod för den goda saken. Skada att man ej kan få förhyra något fartyg eller sammanskaffa proviant. Landets tillgångar äro uttömda, det stackars folket förmår ej mera. På detta sätt fortsatte landsfadren ett slags underdånig jeremiad till dess vi åtskiljdes. Då jag kom uti staden, uppsökte jag denraske löjtnanten. Vi blefvo snart vänner, kanske derföre alt våra lynnen voro så skilda; ban Var sorgsen, jag lättsinnig, ban tystlåten, jag deremot pratsara och upprymd. Werner berättade mig att, oaktadt landshöfdingen på heder försäkrat att fartyg för öfverfarten omöjligen kunde anskaffas, hade han redan förhyrt ett sådant ibland de många som Jågo utan frakt i hamnen; och dessutom hade flere af de mest ansedde horgarena erbjudit nödig proviant på stadens bekostnad. Vi voro begge unga och begrepa ej en stafvelse om det fina i politiken; vi viste till exempel icke att man genom att låta folket ändar målslös tuppoffras på slagtföltet, genom att låta tusentals af landets uncedom försmäkta i elände och sjukdom, gerom att ställa nationen på branten af sin undergång, hunde åvägabringa om revolution af det slaget, som sedan i tal och skrift kallas en lycklig händelsen, en regementsförändring utan blodsutgjutelser