Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 1

och stora bedrifter ingen annan måttstock fann än hans odödliga namn —) Telet var, kortelisen sagdt, långt, vackert, underdånigt och sirligt. Det ryckte väl i skrattmusklerna hos litet bvar vid det storståtliga talet. Logo vi åt talaren? Nej, han var vår hederliga värd och bestod maten och vinerna; man skrattar ej åt sådant. Logo vi väl åt Gustaf Adolf? Nej, honom var det riktigt synd om; han var olycklig i allt, misslyckades i allt, stod, med ett ord, i genitiven; det vore dåligt att le åt sådant. IIvad var då föremålet för vårt löje? Gud vet; jag fruktar nästan att det var åt det gamla Sverige. Det låg nämligen något löjligt uti att det styckades, att dess tappraste söner förblödde utan gagn; det Jåg en djup humor i allt deita, som blef ännu mera skärande, då en landshöfding steg fram och gycklade med folkets råd och ljög ihop en hel ramsa, midt för näsan på historien, hvilken med sin griffel redan inristat de blodiga dragen på sin tafla. Man kan skratta sig till döds åt sådant, Nog af, vi tömde skålen: med underdåniga känslor af tacksamhet och glädjen, stod det sedan i den officiella berättelsen; åpropos, jag Vet icke något som i sann humor kan öfverträffa en sådan berättelse, den ler med tårar i ögonen, det är ju bumoristens göra. Fanfaren för den kungliga skålen var knappt lutad, förr än dörren slogs upp och en officer trädde in i salen. Det var en yngling af nigra och tjugu års ålder, med ett stolt men dystert uttryck i sitt bleka, men bildsköna ausigte. Förlåt mig), sade främlingen och framträdde till värden, alt jag stör herr grefven; mitt namn är Werner, löjtnant vid Westmanslands Waurgering. Jeg har ordres att vid min ankomst till staden anmäla mig hos landshöfdingen och har erföre ej velat dröja, helst tru;pen ej kan blifva sqvarterad för än anmälan är gjord., Riktigt, herr löjtnant, svarade landshöfdingen