Aftonbladet – 9 mars 1842, sida 3

aMen har jag då, som konung, intet ansvai inför Gud?, frågade han. aDu har blifvit filosof i hjortparken, skrat tade skökan. Väl, att jag blifvit det någonstädes. aHör mig, Ludvig, akta dig att du ej slutar att likna tryffeln, som hvarken har hufvud eller rot.n aHvad vill det säga? frågade Ludvig med sträng ton. Att du förnekar din store farfader,, afbröt mä.ressen. Det var ej med dina nyssnämnda ideer, som han regerade en verld. Lgtat cest mot var bans valspråk, må det ock blifva ditt.n sDu har rätt, men vedergällningen ? suckade len stackars LudvigcRäkna kulorna på ditt radband, så är du lygdig. Njut lifvet, så är du lycklig,, svarade Pompadour. aJag inser, att din filosofi är för mig den benagligasten, sade kungen med ett sardoniskt lende. Markisinnan bad Ludvig lemna sig på några ninuter. När han återkom satt mätressen halfdädd i divanen. Vällustfullt drog hon Ludvig 1er på soffan, lade sina obetäckta armar kring ans hals och sade, i det hon blickade in i hans ögon, i afsigt att Jäsa hans innersta tankar: Ludvig, har du nu kommit åter till dig sje!f? cHos dig har jag funnit mig,, hviskade vekingen. cÅn det der folket, som så mycket oroar din vjeltesjäl?, frägade markisinnan med mycken fver.