Aftonbladet – 9 mars 1842, sida 3

kunde lefva bland sina så mycket älskade och berömda ales petites fleursn. Konungen och mätressen hade båda inneslutit sig i den delen af Louvern, som fått namn al markisinnans toilette. Den utgjorde en rad af smårum, det ena beqvämligare än det andra, helt och hållet skapade till verkningsplats för de sinnligaste begär. I ändan af den praktrika våningen låg ett badrum, hvarest, midt på det, med en turkisk matta belagda golfvet stod ett badkar af snöhvit marmor, vid hvars ena sida syntes en divan, öfverdragen med purpursammet, med ett ryggstöd af ejderdunskuddar. Tvenne färgade lampor spredo ett mystiskt och förvillande sken i rummet, och kring spegelväggarne sågs en grupp af amoriner radade mellan kandelebrar af silfver. Konungen hade vårdslöst lutat sig i divanen, med ena armen stödd mot marmorkaret, i hvilket markisinnan badade, blottande sina rundade och vällusiga skuldror för den utmattade sybariten. Det var ej Venus anadyomene, hvilken, drypande af hafvets skum, tjusar med skönbetens former; det var ett qvialigt afskum i en våg af essenser. Du är trött af nöjen, Ludvig,, sade mätressen och stänkte några droppar på monarken, troligtvis med samma afsigt, som man vattnar torkade blommor. aJag är ej lycklig. Tanken på mitt folk fyller mig med vemodp, svarade konungen. aFolket, packet, låt mig uteslutande och enväldigt hafva det om hand, så får du i ostörd sällhet befatta dig med nöjet, återtog mätressen.