Aftonbladet – 9 mars 1842, sida 2

le: wuttrycker samma mening och åberopar sam ma sak, ehuru med andra ord. (Det bette nämligen då: avid Abrahams, Isacs och Jacobs Gud och den Helige Torahn). Skulle de nya orden: Gud och Hans heliga Lag,, innefatta en förändring, så vore det en förändring i Judarnas ed, men icke i Sverges lag och lagskipning. Anmärkningen härför och det derpå grundade ansvarspåståendet anse de utmärka ett nit, som ej känner några gränser; och de åberopa det, som uti ingressen till påminnelserna blifvit yttradt, angående hvad de, till rättelse för sakförare inför Riksrätt, gällande lagar innehålla. Någon öfverträdelse af 8 87 regeringsformen anse de icke hafva blifvit begången; Justitieombudsmanen har, sjelf vidgått, att denna paragraf af grundlagen icke finnes i ansvarighetslagen uppnämnd; och de hafva föreställt sig, att detta bordt anses såsom laga hinder för honom, att fortgå med ansvarspåstående i denna sak. Då han, detia oaktadt, icke allenast arser svaranderne hafva öfverträdt grundlagen, utan äfven valt straffbestämmelser ur allmänna lagen, som gå från böter till förlusten af embete, samt skadeersättning, och i vissa fall ända till förlust af lif och ära, anse de, att han till och med velat öppna utsigt för rubricerandet af ett förment formfel genom rådslag, till ett genom dom begånget brott. Ett sådant handlingssätt, säga de: cåterkallar beklagligtvis minnet af en tid, då man i Sverge, under det förflutna seklet, skapade strafflagar i politiska frågor mot anklagade embetsmän, när sådana lagar för tillfället saknades.