Aftonbladet – 9 mars 1842, sida 2

Justitieombudsmannen har såsom anmärknings-F ärdt härvid anfört: 4) att förklaringen i sjelf-a ja förordningen angående lika rättsförhållanden, r åsom dessa der vidare definieras, innefattar ens ndring i allmänna lagen, dels i 20 kap. 8 S:t irfdabalken, att den, som af främmande lära r, ej må vara förmyndare, och dels i 47 kap.i 7 S. Rättegångsbalken, att ochristen, eller den if sådan lära är, att han om vittneseden en falsk och skadlig mening hafver, ej må vittna, 2) utt föreskriften i 86 af den serskilda ordningen ingående edgången, så vidt den afser vittnesed, örändrar lydelsen af 46 S. af 47 kap. Rättesångsbalken, i så måtto, att orden: pHans helisa evangeliump, blifvit utbytt emot orden: Hans ieliga lag. Såsom följd häraf ansåg Just. Omb. det miste untagas, att ofvanbemälde statsråds ledamöter i unmärkta delar tillstyrkt öfverträdelse af . 87 Reg. formen, som förmår, att civillag ej må af någondera statsmakten, utan den andras samtycxe, göras eller afskaffas. Svaranderne anförde deremot, att såväl före som efter nuvararande statsförfattning, hvarje . stadgande rörande Mosaiske trosbekännare blifvit: vidtaget i administrativ väg, och att det hittil!s icke varit från någondera statmaktens sida ifrågasatt, att detsamma tillhört annan lagstiltning än den, hvarom Reg. formens . 89 handlar. Såsom exempel härpå åberopas, att 4782 års judereglemente utfärdats genom Kommers Koilegium på Kongl. Maj:ts befallning, kontrasigneradt af Statssekreteraren för Handels och Finansärenderna; att flera förändringar deri på lika sätt blifvit utfärdade; att år 1823 Riksens Ständer, önskningsvis, begärt, att judar måtte förbjudas köpa fastighet på landet, m. m. samt derjemie herställt, att de personer af judiska nationen, som låta döpa och i Christna religionen uppfostra sina barn, måtte komma i oinskränkt åtnjutande af svensk medborgar-rätt;, således undantagas från det allmänna förbudet emot besittning af fast egendom å landet: hvilken Rikets Ständers skrifvetse genom Handels och Finans. expeditionen blifvit föredragen; slutligen, att Rikets Ständer älven vid 4834 års riksdag hos konungen anhållit, att judar, som med be hörigt tillstånd till riket inflyttat och der bosatt sig, äfvensom deras barn, måtte äga frihet ait besöka alla publika skolor samt gymnasier och universiteten i riket, med vilkor att de underkastade sig gällande skolordning och lagar. Det är således endast genom framförda önskningar till konungen, på sätt S. 89 Reg. formen föreskrifver, som Rikets Ständer behandlat detta ämne; och konungens tid efter annan derom fattade beslut, tillkomna utan Rikets Ständers deltagande, bafva icke förr än vid sista riksdagen föranledt anmärkning från Rikets Ständers sida. Svarandernpe anföra derjemte, att förordningen d. 30 Juni 1838 utgick från begreppet om den regeringspligten, att icke tillåta personers bosättning oci. industriella verksambet inom landet, utan att de ställdes under landets gällande lagar och författningar; den tillerkänner Mosaiske trosbekännare, under ofvannämnde stadgade vilkor, samma förmån, som barn af andra i Sverige bosatta utlänningar alltid åtnjutit, nemligen: att anses som Svenskar och lika med dem behandlas, i alla fall, der serskitda disqualifkkationer icke gencm grundlagen och allmänra lagen äro stadgade. Det skulle med skäl kunra betraktas såsom en ofördragsamhet, den vert lands upplysning icke gillar och Regeringsformen S. 46 icke ens tillåter, om några undersåter, för det de bekänna sig till en viss re! gionslära, förnekades hvad lagarna medgifva alla. Sjelfva uttrycket i törordningen, att Mosaiske trosbekännare hädanefter skola i alia hänseenden ställas i lika rätts-förhållanden, enligt Svensk lag, samt tillgodoniuta enahanda rättigheter och förmåner som svenske undåersåter i allmänhet,, ådagalägger, att de undantag för personer af annar troslära än den rena evangeliska, hvarom allmänna lagen i de af Just. lombudsmannen åberopade lagrum handlar, ingalunda äro ändrade eiler upphäfne genom detta uttryck, ty enlighet med lagen är icke i strid mot densamma, Ingen domare lärer nu, mera än förr, finna sig tvekande eller förhindrad, att på mosaiske trosbekännare tillämpa de åberopade lagbuden, heidst de kunna komma i fråga att tillämpas på personer af urgammal svensk härkomst, som blifvit i annan troslära uppfödda eller på afkomlingar af främmande, i Sverige bosatta, religionsanförvandter. Hvad 6 af den serskilda ordningen angick, åberopade svaranderne det förhållande, att ifrågavarande trosbekännare, ehuru de varit svenIske undersåter och medborgare, hittills alltid aflagt ed med utesutande af orden: Gud och