Aftonbladet – 9 mars 1842, sida 1

nent och vidsträckt natur. — Detta är det förslag, som jag å regeringens vägnar är autoriserad, att underställa Husets pröfning; detia det förslag, som regeringen för landets bästa skulle örska vinna representationens bifall. Denna önskan grundar sig på styrkan af det skydd, som här i landet under en lång följd af år varit gifvet åt åkerbruket; på de stadganden, som antagit ett visst pris på hyYetet såsom grundval för vigtiga arrangementer i lagstiftningsväg; på vigten att bemta vårt bröd så mycket som möjligt från egna förråder, och regeringen har vid uppgörandet af detta förslag icke varit ledd af något annat intresse, än förnuftets och rättvisans, icke tvungen af någon kraft utifrån, blott af sitt eget omdöme. Tiden är i min tanka icke heller helt och hållet missgynnande för afslutandet af denna vigtiga fråga. Först och främst finnes icke någon så betydande qvantitet af utländsk spanmål tillreds för Engelska marknaden, att de, som frukta införsel af en öfverdrifven myckenhet, behöfva taga till sig förskräckelse. Undei den tid, som förflutit sedan parlamentet prorogerades, har man, i bredd med stor nöd i handel och näringar. med svårt lidande, sett så mycken moderation, så mycken benägenhet, att med lugn emottaga ett förslag till sparnmålslagarnes förbättrande. som man möjligen kunnat hoppas. Oro i sinnena och försök att på den vägen verka kan hafva funnits; men jag bör säga, att den stora massans a folket i detta land förhållande och beteende i allmänhet. — och deras, som mest varit utsatta föj lidande genom förlägenheten i handelsrörelsen — har varit sådant, att det berättigat dem till den största sympathi och den största aktning. Det finnes inga symptomer af våldsamhet, som lägga svårigheter i vägen för denna frågas agörande; pårlamentet har fullkomligt fria händer att taga siit beslut i ämnet; och jag hoppas med tillförsigt, at resultatet — antipgen regeringens förslag hifalles eller icke — kommer att blifva en tillfredsställande uppgörelse af denna fråga. Det försleg, vi framställt, är det, som vi på det hela anse mest förenligt med den invecklade ställningen al serskilda för: hållanden här i landet, med de serskilda iutressena och med rättvisa emot alla. Om parlamentet bebagar antaga vårt förslag, så blir det följaktligen lag. Skulle parlamentet deremot förkasta detsamma, så hoppas jag dock, att frågan blir bragt till ett resultat; och jag slutar mitt tal med uttryckandet. af den förhoppning, att hvad beslut parlamentet ock stannar i, det blir ett sådant, som leder till varaktig välfärd för alla klasser i detta stora land, manufakturerande så väl som handlande och äkerbrukande. Innan vi gå att upptaga oppositionens bevis, att det ministeriella förslaget alldeles icKe innefattar någon väsentlig förbättring ide nu gäliande spanmålslagarne, utan endast är ett vanligt Tory-knep, som under mycket braskande med. stora ord. dJemnar saken ungefär i samma skick som hittills, tro vi oss göra läsaren ett nöje genom meddelande af den bekante Mr Roebucks korta, men träffande, skildring af Peels bela beteende i denna sak. Han började med den förklaring, att regeringens plari var opolitisk och oklok. Den närvarande nöden härledde sig allraförst från den konstlåde sakernas ställning, som uppkom genom vår stora strid med kontinenten under Napoleons tid; vi blefvo på en gång ett isoleradt oc manufakturidkande folk, och det var nu mera icke fråga om huruvida vi skulle upprättbålla det artificiella: system, som då tillskapades, eller icke. Talaren gjorde nu några kommentarier. öfver den sednaste minister-förändringen och den nu varande administrationens löfien. Sir Robert Peel kom förlidet år ned i Huset och sade, såsom. Talaren tyckte, med rätta: Fallen mig nu ej besväriga. Jag måste skaffa mig alla de upplysningar, jag kan erhålla. Jag har nyss blifvit minister. Jag har icke haft tid, att begrunda denna stora fråga. Gif mig tid, och J skolen få se hvad jag skall föreslå Tiden gick imedlertid, och parlamentets session hörjade. Hvar och en minnes den första aftonens sammankomst, då den högvälborne baronetten med mycken emfas och högtidliga åtbörder, liksom nästan nedtryckt under tyngden af den börda, som nvilade på hans skuldror, högtidligt yttrade att han, så snart Husets former tilläto det, skulle komma ned och taga ihop med denna utomordentligt vigiga och ansvarsfulla fråga. Alla Husets ledamöter sände stundens vigt. Man undrade å båda sidor i Huset, hvad den -ädle baronettens skarpsiznighet kulle komma fram med för afbjelpandet af den öd, hvars tillvaro han erkännt. Det kunde icke innas någon ledamot i Huset, som icke mindes: cenen den aftonen, då den högvälborne baronetten om ned för att framlägga sin plan. Talaren kom äl ihåg huru hvarje öga fästades på ministern, då ———ir——— ———.?—--t8——— ?!