Aftonbladet – 8 mars 1842, sida 3

Besök på Skillingaryds emercisplats i Östbo kärad berättadt i bref af en oriens invånare, och på dess dialekt. Vänneliga skrivvelsen har ja älrvt bekume mä luana (drängarne) sum kumme hem sona de drevvet oxadreftera te stockhulm, då ä möse rijälla (reella) lua de dare Svenstorpa-lua, å dra-as allrr mä nån dållibet ella nånna les strek. Sum ja nu såer så flydde (lemnade) de me brevvet å sae att du åsstunnade så för möe att höra hure te les (på hvad sätt) tva rask: 3 för me. Hina (denna) veka droe vi å e hel slo te slätta för te se på Bevaringa. Vi kumme dit ve meddas tra då mea (medan) dä va så odräjelia vannt som i en Smejje-har (smedjehörd) Dar va mönna å Krunas kära, (karlar) å Be. varingslua sprunge dar å dröfftade i sia snössåcka X såe falia glåmmetta å rusena (ruskiga ut, stackas synnare! Trummeslajara å spelemännera va inte häller stot likare (stort, bättre) de sprunge där å raff. tade de mä, kring väl-stufvera, (tälter) ä hade allahånna tempo för se, så snart en skalade å klo (sprang) en an ätte för te ä drivva (slå) te humen. Kaftinera å sjesjantera kumderade kumderade X sulle bålla Yning på tya (bråten män dä bledde inte te gangs, för då va ingen ruff i dum. . De iåte medda ve dä lajet, å dä sa du tre va rent ännalöst va de kunde skråfva i se de knecktal de åte å blade itte mer, A huggc i se änna kuntant som hunnpa. Ja sto eli grånn (grand) i frå jamte nåra andra lua å flecker, X då hurde ja bure de sxe se imälle att då va e männeska som hade vatt hos dir dare Doctor Sköllsbärg för da han hade under vårninga hufvet (kastat) se på märka a sufvet, a fått en örm (orm) i se. Hure vet du di? swe Sköll.birgen då — så du örmen? sa han, tvy vale me (besitta mig) um ja dä gjode då hade ja fälle sålat (slängt) er,, sva te kären ,Ja så, tvyvaleme om du har fått nån örm de heller din, sae Sköillsbärgen. Då vure la dråpelrt, sae hären, när ja känner hela yngelet hure dä klänge mella hara (mellan skuldror. ne). Då bönte Sköllsbärgen XY grina X gjod sånna offåkter sum um han mente att kärer inte va slwer (kloker), men sarranå, männesk: