Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 3

hört den afsatte adjutanten. Hon störtade framför Simon till hans värn, satte en af mynningarne emot den närmaste fienden, ropade: död! tag en gång ett rättmätigt rofl tryckte af, och fienden föll. Simon Brimoire drog, wid denna syn, upp sina buskiga ögonbryn, Jiksom till en tacksägelse; men han sade intet mera. Han kände sig för matt, han ville spara sina sista krafter för armarne, ej slösande något på tungan. Han utdelade sina befallningar och uppmaningar blott genom att nicka. Men när han såg sina sista gesäller stupa, när äfven Leontine, Ursule och Clementine funno döden vid hans fötter, hviskade han: cmina barn! den heliga jungfrun har i sin almanach deruppe satt, prick för denna dag till att: Vara vår dödsdag; men Frankrike lefver och skall lefva ännu bättre genom: vårt falil Adieux! Jåt oss kyssa vår moder och vara gladal Han tänkte röra stoftet med sina läppar; dock föll han icke, som han förmodade, ty Gabridle ställde sig som en krycka under hans venstra arm och stödde upp honom bär. Hon räckte honom ej högre, än att hennes öra möttes af hans hjertas varma, häftiga, krampaktiga slag. kGud! min Gad! utbrast hon, aförtjenar. detta hjerta att göras kallti dag ?, Hon såg en af de fem måtta sin förskräckliga, bajonettbeväpnade musköt mot Simons barm; men hon hade ännu sin andra pistol qvar, bon sköt, och äfven denna fiende föll; Krutröken ifrån de begge nyss affyrade-pistolerne sväfvade som en blågrå gloria omkring Brimoire och Gabrie!e Mimanso, hvilka. rätt i Charivari kunde kallas dagens-grofsmed,. och adagens fåe, Ett ögonblick sågos de af ingen och sågo ingen. Men om ock jorden belog det