Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 2

för vigten deraf i det exemplet, att någon främmande regering antoge den satsen, att vexel ej är annat än invisning och upphäfde den stränga betalningsrätten af acceptant, trassent eller endocent som vexelbref innebära. Skulle det icke dån, frågar H:s Poppius,stå i vår Konungs makt att genast, utan sammankallande af urtima riksdag och utan afvaktan af Ständernas samtycke, förklara vexlar utställde af dena främmande regeringens undersåter på Svensk man till betalning i Sverige, vara blotta invisningar. Hr Poppius erkänner alltså, att han, på den tid han var Konungens rådgifvare, ansåg Konungen berättigad att efter behag upphälfva eller förändra vexelrätten och vexelstadgarne, samt att ban grundade denna Konungens myndighet uppå, bland annat, Konungens rättighet att, utan Ständernas hörande, ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter. Genom detta erkännande har herr Poppius gifvit den starkaste bekräftelse på riktigheten af den allmänna meningen, att med systemets gamla rådgifvare ingen konstitutionell regering här i landet varit möjlg (med de nya ser det äfven kinkigt ut). En sådan regering förutsätter nemligen, så väl att Konungen icke ensidigt vidtager någon förändring medde rättigheter, som stadgas i allmän civil-, kriminaloch kyrkolag, som ock att han, när behof göres, vidtager sådane förändringar semensamt med Rikets Sänder. Men intetdera af dessa vilkor kan konungen uppfylla, så snart han utsträcker de honom i grundlagen tillagda prerozativer derhän, att med dem äfven skulle följa rättigheten att, utan Ständernas hörande. fritt disponera de i allmänna -:lagen bestämda rättsförhållanden, vid sådane tillfällen, då en för ändring i dem gjorde utöfningen af prerogativet desto friare. Det finns nemligen intet enda dylikt rättsförhållande, som icke, med en sådan tolkning, skulle kunna subsumeras under de kongl. prerogativerna. Ty med samma skäl, som Konungen kunde upphäfva vexelstadgarna, för att äga friare händer vid afhandlingar med utländska makter, med samma, eller rättare med större skäl skulle han knnna nupphäfva alla personoch sakrättens stadgar, för att ogenerad utöfva det ännu vidstäcktare prerogativet af ensidig makt öfver den ekonemiska lagstiftningen. På grund af sitt prerogativ att anordna byggnaden af fästningar och militärvägar, kunde han då stadga, att bonden skall lemna hus och grund, så snart Konungen det för dylika anläggningar befaller; på grund af rättigheten att reglera flot tans byggnad, skulle han sätta sig i disposition af privatas skogar, och, för att reglera fabriksväsendet, skulle han tillägga alla skuldebref till klädesfabrikanterne vwvexelrätt o. s. v.; slutliger skulle han tillägga sig rättigheten att beskatts folket, emedan han eljest ej kunde pallena styra riket, ej börja krig eller sluta fred, ej utöf va högsta befälet öfver rikets krigsmakt till lands och sjös,, m. m. — Denna sista slutsats vore verkligen mycket tydligare, än herr Poppii om rät tigheten att förändra vexelstadgarne på grund af rättigheten att ingå förbund med främmande makter. Och liksom Konungen genom en sådan tolkning af prerogativerne skulle anse sig äga rätt att ensam besluta öfver alla allmänn: lagens stadgande, så skulle han ock alltid, lik. som nu, finna sig hindrad att hesluta någo derom gemensamt med Riksens Ständer. Har skulle på alla Ständernas förslag kunna svara det föreslagna stadgandet är i och för sig sjel godt; men det finns ett Kongl. prerogativ, som gör det nödigt, att jag sjelf, vid tillfälle, efter be bof förändrar det der stadgandet, och som ja; aldrig skänker bort mina prerogativer, så fin ner jag mig ock hindradp, att i denna sak nå got gemensamt med Ständerna besluta. De är verkligen otroligt, huru en man, som visa sig så okunnig om lagarnas art och natur, kun nat i mån?a år som hr P. vara ledamot af Högst: Domstolen, och ändå ansetts vara bland de mes Istuderade; men aldeles tydligt är, att en konsti I tutionell regering icke blir möjlig med sådan lrådgifvare, hvilka anse sig såsom fastnaglad stånddrabanter vid det Kongl. prerogativet. I Om Hr P, slår upp våra vexelstadgar, skal han finna, att de samt och synnerligen hbandt Tom rättsförhållanden endast och allenast emella I Svenska medborgare, nemlizen i afseende på vexe! Ibref. För utländsk man är deri intet stadgadt ej heller är Svensk man deri gjord ansvarig fö) främmande länders olika vexelbruk. Det passa I väl icke bär att för Hr f. d. Statsrådet hålla e: I föreläsning i kreditlagarne, men en enda liter Ireflexion torde likväl vara på sitt ställe oc! Thjetpa omdömet ett stycke på vägen, och denn: lär: att om Svenska vexellagen borde rätt: -Isig efter utländska, så borde Sverige äfven f slen serskild vexellag för hvarje serskildt land a a rn RR a a nea ne