Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 1

verldens yttersta dag; blod flöt rikt; soldaterna sökte göra motstånd, men de voro icke längre kallblodiga och lugne vid hvad de sågo; när de aflossade sina musköter, flögo de flesta skotten utan gagn i luften. Deras linier brötos öfverallt, de veko, och äfven de förvandlades snart till upplösta massor, hos hvilka konstens teckoik glömdes och försvann, men der också, hvad som värre var, bjeltemodet sjelf flydde, för att lemna rum åt skräck och samvetsförebråelser. Ty så fort en man kommit ur sin linie, tänker han på fäderneslandet och frågar sig sjelf: för hvad slåss jag? Striden hade antagit utseendet af en orkan. Man slogs icke mera på någon punkt, man stod ingenstädes, utan man sprang. Handtverkarnes skaror, under bimmelshögt jubel, stormade efter, soldaterna foro förut; bulevarderna tycktes skaka i sina grundvalar. Alla fönster voro fullsatta med hufvuden; i alla hufvuden brunno falkögon; bänder med röda och blå näsdukar viftade. Plötsligt kändes genom hela handtverkarhären en underbart halt, utan att någon dertill kommenderade. Men strömmen stod stilla: en damm, en mur hade ställt sig för dess front. Hvaruti bestod denna damm? Nya, friska och framför allt af tänkesättet osmittadekärntrupper hade ankommit, med en af stadens högste befälhafvare i spetsen. De hade också medfört en liten artilleripark; fyra till sex pjeser uppställdes; de voro till en början laddade blott med löst krut, och riktades så högt, att skotten måste gå i luften. Men de brunno af; och vid eldgapens mäktiga röst for en fasa genom de främsta handt