Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 1

samma bekom ett slag på länden, som föranlät bonöm att springa, sopades ryttaren hastigt från bästryggen genom det framför honom lagda spju: tet, och föll i gatan. Adjutanten gjorde bär balt i sitt fall. Men Cohm fattade den springande hästen i betslet och förde honom, så vacker och eldig ban Var, till sin mästare, Simon. Med en åtbörd, som, oaktadt allt det grofva i bållningens konturer, hade mycket ridderligt, bebagfullt och nästan högt uti sig, tog Brimoire stegbygeln i sin ena hand och med den andra erbjöd ham sin hjelp åt Gabriele, för att stiga upp i sadeln. Men Abd-el-Kaders syster, Atlasdalarnes snabba gazell, en dotter af sol oca vind, behöfde ej denna bjelp. Knappt hade bennes späda fot med sin yttersta tåspets rört stegbygelns kant, förr än hela hennes gestalt, elastiskt lyftad, sväfvade öfver hästens skönt glänsande länd; hon grep tygeln, drog shäckens fradgande nos närmare intill bringan, lät honom förstå att han egde en ryttare, som kunde styra bonom; satte sig, enligt damers bruk, med begge fötterna åt venstra sidan, såg sig nu omkring På sina vilda bärskaror, pekade med handen på fienden och ropade åt de sina: aDöden ser på oss — låtom oss mörda honom, så få vi lefval Hon sprängde af midt ibland liniesoldaternas leder. Häpnaden gaf henne plats; ty på denna tid i Paris bade man väl sett fruntimmer kämpa, men aldrig till bäst. Mången trodde sig se Johanna dArc i ny uppenbarelse; men man fick snart annat att tänka på. Ty Simon och Colin, i spetsen för tusentals pikbeväpnade, stormade tät efter i Gabridles spår, och ingenting kunde nu återhålla dem. De slogos som på