Aftonbladet – 5 mars 1842, sida 1

ra någon annan, som i den fallnes ställe gjort sig till öfverehef? Oh — om det vore så! vose en annan! Då skulle de fattiga handtverkarars sak vara renad, vara skild från den hycklande Aristokratens. Men hvem skulle nu denna andra anförarea kunna vara? Quenisset, han, som kallar sig Gaspard Fenelon? Nei; han slipper väl icke förrän i morgon ut ur sitt fängelse. Men bvem — WVictorines Alphonse? Hon afbröts i sina tankar genom rop och skri, hvilka snart tilltogo så, att hon måste anse sig ska in i sjelfva kratern af det företags vulkan, hbvartill hon varit utsedd att utgöra antändningsgnistan. Hastigt tvärstannade vagnen. Den kunde ej komma längre för folkmassor. Med ett hjerta högt klappande af sympathi mera än af rädsla, nedfällde Gabride vagnsfönstret och såg ut. En kolonn militär af franska linietrupper, med säker biållning och pligtmessig stränghet, trängde inpå en oräknelig skara af folk af den lägre klassen, som redan kommit ur sina leder, under ett förfärligt hoj!:ande höjde sixa jernskodda käppar, ech väl nu vek tillbaka, men gjorde det med desto större raseri. De uppfyllde snart bulevarden och ökade sig i hvart ögonblick 8e nom vilda bopar, som flocktals ankommo från sidogatorna. Snart började stenar haglaHandtverksgossar mel stora, men magra och smalfingrad2, smutsiga händer, beväpnade med naglar, som liknade leoparders Klor, uppgräfde stenarne från gatorna och räckte dem åt större karlar hvilkas halfnakna muskulösa armar tillkännagåfvo dem såsom härens slungare. Desse förfärlige grepo stenarne, som 805sarne gåfvo dem, måt: tade, kastade med säker hand och förfe:ade al drig sit mål. Oförmodadt fick Gabriele ej lång ifrån sig höra detta utrop: Hit! bit! kasta hit fader Simon Brimoire! här står en aristokratisl vagn, det syns på livreet och vapnet på dörren! Ea väldig sten slungades i detsamma mot gref vinnan Tirlemonts ekipage; ett af vagnens hörn