Aftonbladet – 4 mars 1842, sida 2

Här är den förlorade dalen, hvaronma borättas i ammsagor, här damsa smådjeflarne, liksom under Walpurgisnatten, och mången finnes bland dem, som ser rätt täck ut, och oaktadt all sitt lössläppta raseri icke helt och hållet kan förneka denna gratie, som är de förbexade fransyskorna medfödd. Mea när den stora galoppen smattrar till, då når det seteniska spektaklet sin yttersta höjd, ech man är då färdig tro, att kela huset skall tagas ned ech att samtliga herrskaper skola plötsligt flyga sina färde på eldgafflar och sopqvastar; en faslig momany för många fremlingar, soma inga trollkarlar äre ock som icko känna den böneformel, man måste stafva för sig sjelf, för att icke oskyldigtvis ryckas med i den ursinniga hvirfreln! — — tt———Z——— FO KIEN OCH AMOY. Den meniagen, att befolkningen i hela stora chivesiska riket i fysiskt så väl som andligt hänseenda utgör en otymplig enformig massa, är vissorligen mycket allmänt utbredd bland vesterns folk, men dock helt och hållet ogrundad. Endast regoringgsättet är enformigt. Ehuru årtusenden förflutit, sedan kulturen slog rötter mellan Hoang-hos ech Kiangs stränder, 2å erfar dock dem sorgfällige betraktaren ännu i dag under den glatta fernissan, med hvilken man hoppades kunna öfversmseta allt, de egendomligheter. som skilja stammar och racer från hvarardra. Likasom alla andra jordens folk, har äfven österns svartkåriga folk) först under årtusendenas lopp, ur ett stort antal klaner och stammar sammanväxt till en nära förbumden massa. Inbyggarne i kretsen Jun-nan äro ännu i dag till sipa inre anlag och yttre former, till sina dialekter och vanor, mycket olika folken i kretsen Ho-nan och Schan tong, och likaså skilja sig äfven i alla ) Li min, en vanlig benämning på folket hos chinesiska skriftställare.