Aftonbladet – 4 mars 1842, sida 1

enahanda börjar trötta mig och jag förstår icke hur en karl kan hålla ut dermed i längden. Att frun. timmerna kunna det, är en helt annan sak. För dem äro toaletten och förberedelserna det väsendtliga och något sem alltid lemnar dem en pjutningsfull sysselsättning. Men för Oss männer, som gå rätt och slätt i svart frack Och skor, — de förfärliga skorna! — för oss är eN soarå endast en bettenlös källa af tråkighet, uppblandad med några glas manselmjölk och hallonsaft. Den musik, som på dylika tillställningar göres, består af gamla tusen gånger filade motiver af Rossini och Meyerbeer, dessa båda nu för tiden så tystlåtna mästare, om hvilka i Paris denna vinter likväl mer än någonsin talas och skrifves, icke precist i konstens intresse, men i de båda musikhandlarnes, herrar Troupenos och Schlesinger. Hvad som gör den förnäma yerldens haler ännu ledsammare, än de med rätta behöfva vara, är det herrskande modet, att man endest låtsar dansa, och blott i gående exequerar de förestrifna turerna, rörende på fötterna likgiltigt och nästan mot sin vilja. Ingen vill mera roa der andra, och denna egoism uppenbarar sig äfven i nutidens sällskapsdans. De lägre klasserna hafva likväl icke, bur gerna de än efterapa den förväma veriden, kunnat komma sig för med en dylik låtsad dans; deras danser ega ännu en realitet, men tyvärr af ett ganska beklagligt slag. Jag vet knappsst hur jag skall rätteligen kunsa beskrifva det piågsamma intryck, som det dansande folket på karnavalens offentliga baltillställningar gör på mig. En larmande, skrällande, öfverdrifven musik beledsagar här en dans, hvilken alltid mer eller mindre närmar sig en verklig cancen. Jag hör här frågas: hyad är cancan ? Rättvisa bimmel! skall jag för en ärbar tysk tidning gifva en definition på cancan? .... Nåväl! cancen är en dans, som aldrig dansas i orgentligt sällskap, utan endast på de aldra sämsta balställen, der dess