Aftonbladet – 4 mars 1842, sida 1

ma ENSESENEEEEEESAAA AAA rr NR Rn pattliga balletter. All dans är förbannad, — säge en gammal from britannisk folkvisa, — alltsedar Harodes dotter dansade med Johannes hufvud. När man tänker litet närmare på hela dansväsende i Academie Royale de Musiqua, så förefaller de som ett försök att på sätt och vis kristianisera den. na erkehedniska konst, och den franska bealletter luktar nästan af gallikansk kyrka, om icke till och med efter Jansenism, liksom alla konstföreteelserns af Ludvig den fjortondes tidehvarf. Den frånsyska balletten är i detta afseende ett märbeslägtadt sido. stycke till den Recineska tragedien och Le Nötres trädgårdsenläggningar. Det råder deri samma regelräta snidt, samma etikett, samma höfviska köld. samma sirlighet, samma kyskbet. I sjelfva verket, den fransyska balettens form och väsen äro kyska, men dansösernas Ögon göra ganska syndiga kommentarier till de sedesammaste ppass, och deras klippska smålöje bilda en ständig motsats till deras fötter. Trertom är förhållandet med alla nationaldansar, de der också behaga mig tusen gånger mer än den stora operans ballet. De flesta npationaldansar ega i sina former någonting sinnligt, till och med slipprigt, men det heliga allvaret på de dansendes panna gör denna dans sådant oaktadt ärbar och höjer den, jag Ville nästan säga, till ett slags cultus. Den berömda Vestris bar vid något tillfälle yttrat ett ord, hvaröfver man nu som bäst gör sig Mycket rolig. På sitt patetiska vis utropade han nemligen till en af sina elever: en stor dansör måste vara dygdig!o Den store Vestris ligger sedan fyrtio år i sin graf, och — besynnerligt! — först i sidstlidne December, då jag bivistade Kamrarnes öppnande, begrep jag Plötsligt, liksom genom inspiration, det djupsinniga ordet: En stor dansmästare måste vara dygdig! Om säsongens sällskapsbaler har jag icke stor! att berätta, alldenstund jag tills dato bedrat meg min närvaro endast högst få soareer. Detta evigt