Aftonbladet – 3 mars 1842, sida 2

dast rörer lagstridiga rådslag och icke åtgärder,. eller dessa rådslag, såsom egentligen utgörande politiska förbrytelser, ej träffa i allmänna Lagen sina specielt utmärkta straffbestämmelser, blef det en nödväudighet för domstolens, sakförarens och de anklagades rättelse och ledning, att genom ett serskildt stadgande bestämma dessa ansvar, i förhållande till förbrytelsernas beskaffenhet och i öfverensstämmelse med den skilnad grundlagen sjelf emellan dem uppdragit i dess 106 och 407 SS. Detta är skedt; och Ansvarigbetslagen, hvars grundlagsenliga tillkomst och egenskap af att inaehålla utvecklingen af ansvarsparagrafer i Regeringsformen af ingen lärer kunna bestridas, måste således böra gälla till iakttagande äfven för sakföraren inför Riksrätien. På dessa skäl) fortfara de, tro vi honom ej kunna grundlagsenligt ovillkorligt fullfölja och med ansvarspåståenden beledsaza hvarje af KonstitutionsUtskottet honom öfverlemnadt mål; än mindre efter behag dervid välja ansvarsbestämmelser; ty finnes den beifrade förbrytelsen uppräknad i Ansvarighetslagen, måste ansvarsbestämmelsen hemtas från denna, eller genom dess hänvisning, från allmänna lagen; och finnes ej förbrytelsen deri omnämnd, är saken ej föremål för behandling efter 106 S Reg.-formen. Emot afvikelser från dessa iöreskrifter protestera de.