Aftonbladet – 3 mars 1842, sida 1

samhet. De gifva mig förlerads — sade ha — och det vet jag bättre än de. Men det vai icke härom jag ville tala. Hör — fortfor, bar med märkbar rörelse, fattande Fanoys hand — lickan här har sagt mig att du älskar benne Ar det så? Af all min själ — stammade jag. Jag visste det. Hon älskar också dig. Hor ir en god flicka — gitve Gud att jag förr Jlari känna henne! Läggen nu era händer ihop, och måtte Gud välsigna er så visst som jag gör det — Axel, gif mig det paketet som ligger i först: byllan till venster i min chiffonier: Nyckeln finner du i spegellådan. Jag gjorde som, han ade. Detta är mitt testamente. Jag har deri sörjt för er framtid så att j kunnen lefva i öfverflöd. Gå nu du, Fanny, och bed de ändra berrarne komma in. Högt rodnande äfven under tårarne, gick hon ut, men återkom kor! derefter åtföljd af en prest och tvenne af hennes farbrors graunar. Äfven läkarne inkommo, Jag hade önskaty — sade den sjuke till mig — patt få vara med på ert bröllop, men der störste rubbaren af menskliga planer, döden, bar lagt sig deremot. Nu vill jag åtminstone se er formligen förlofvade på det jag må kunna dö i den visshet, att Fanny icke står utan en beskyddare. Han gaf pastorn ett tecken. Denne började. Pingarne vexlades och jag slöt den snyftande Fanny, som min trolofvade mö i mina armar. ;Koinmen hit barn! — sade derpå den gamle, Vi knäfö!lo vid hans säng. Han lade händerna på våra hufvuden och välsignade oss tyst. Gråten icke för min skullv — fortfor han derefter då han såg vår bittra sorg — Jag dör