Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 3

1 DE Sr AR MA MAMA MBALVAIIDRe MEDURS j konsumerar 25,661 franska gran (omkring två skålp.) syrgas, och att vigten af dess blodmassa utgör 24 skålp., med 80 procents vattenbalt, så följer i betraktande af blodets kända samrmansättning, att till en fullkomlig förvandling af kolet och vätet i blodet erfordras en qvanlitet Isyrgas om 66,040 gran, hvilka på 4 dygn 35 timmar af en vuxen menniska konsumeras. Det är altså nödigt att kroppen, så vida dess normala tillstånd skall bibehållas, på samma tid förses med ett motsvarigt qvantum kol och väte, och detta förseende sker genom maten. Genom noggranna försök har man utrönt, att en vuxen menniska, under vanliga förhållanden dagligen förtär 27,8 lod kol; dessa bortgå genom respirationen och utdunstningen i form af kolsyrgas och behöfva till sin syrsättning 74 lod syre. Motsvariga försök hafva äfven blifvit anställda med kor och hästar. Då ingen del af den upptagna syrgasen i annan form bortgår från kroppen, än i förening med kol eller väte, som ersättas genom maten, så följer naturligen, att qvantiteten af den näring, kroppen behöfver, står i direkt förhållande till qvantiteten af konsumerad syrgas, och att djur som förtära olika mängd syrgas, äfven behöfva olika deremot svarande qvantiteter mat till sin näring, samt att derföre varelser med verksamma respirationsorganer, och som således konsumera mycket syrgas, t. ex. barn, foglar, 0. a. snarare dö af hunger, än t. ex. ormen, som innesiuten under en glasklocka, på en timma knappt konsumerar så mycket syrgas, alt det kan märkas, och som kan lefva 3 månader och derutöfver utan mat. Men qvantiteten af inandad syrgas beror äfven af luftens temperatur, ty det är klart, att en af värmet utvidgad luft ej innehåller samma vigt syre som en lika volum kallare luft. Under sommarn konsumerar man alltså ej samma qvantitet syre som under viuterr, cch i varma länder ej så mycket som i kallare; detta förklarar orsaken, hvarföre man om sommara eller i varmare länder ej behöfver lika mycken föda, som om vintern eller i kallare länder, emedan, som anmärkt är, behofvet af föda står i rätt förhåliande till qvantiteten af förtärd syrgas. Det synes som naturen efter denna omständighet rättat qvantiteten af kol i de födoämnen hon erbjuder invånarne i olika zoner. Sydländernas frukter innehålla i friskt tillstånd blott 42 procent kol, under det polarländernas speck och tran innebålla 66 till 80 procent. De kemiska föreningarne mellan födoämnenas beståndsdelar och syret äro äfven källan till djurkropparnes egna värme. Detta utvecklas vid berörde process till samma qvantitet, som vid vanlig syrsättning eller förbränning. De olika temperaturerna af denna egna värme förklaras derföre äfven af olikheten i konsumtionen af syre, hos olika djur och individer. Barnet, som respirerar hastigare än den vuxna menniskanr, har derföre större egen värma (omkring 399), än den äldre (omkring 37,59); fogeln större (40—41?), än fyrfotadjuren (37—38?), och fiskar och amfibier minst (2!, till 20). Med denna förklaring öfver orsaken till djurkroppens egna värme öfverensstämmer äfven den erfarenheten, att denna värme är hos menniskan lika stor under equatorn, som vid polerna; detta beror nemligen deraf, att, såsom vi ofvanför anmärkt, konsumtionen af syre är i de kalla klimaterna större än i de varma, och följaktligen syrsättnings-processen och deraf följande värmeutveckling äfven på förra stället lifligare än på det sednare. En mängd företeelser af lifsprocessen förklarås af den nu uppgifna kemiska reaktions-processen, Den förklarar hvarföre hungern kännes starkare och verkar mer förstörande under kölden, hvarföre polar-invånaren känner ett större behof af föda än sydländaren, hvarföre kläderna gevom bevarandet af det egna värmet, i viss min är en eqvivalent för födan, och hvarföre t. ex. personer med svaga matsmältningsorganer befinna sig bältre genom förflyttning till ett varmare klimat, der luften under samma volym innehåller mindre syre, och således ej kräfver mer iöda för detta syre att verka på, äa äfven svagare organer förmå smälta. Man bar deruti äfven orsaken hvarföre, hos hungrande personer, ej blott fettet, utan äfven köttet och musklerna, ja slutligen äfven bjernan, angripas och småningom försvinna; detta är nemligen åter en följd af samma fortsatta syrsättnings-process, som efterhand angriper alla syrsättliga delar af menniskokroppen, för att afgifva den kolsyra och vattenånga, som genom respirationen och utdunstningen måste bortgå, i stället för den intagna syrgasen. Då man känner denna förklaringsgrund, fianer man det äfven i sin ordning, att blotta vattnet stundom kunnat 20, ja, i ett fall ända till 60 dagar uppehålla lifvet (det lemnar nemligen vattenånga för respirationen och utdunstningen), att feta menniskor längre tid uthärda hunger än magra, samt att vissa djur, utan att förhungra, kunna uthärda vintersömnen, hvilket blir begripligt, då man besinnar, att under denna sömn respirationen är ytterst ringa och ej medför konsumtion af större qvantitet syrgas, än det småningom bortgående fettet kan förse med oxidationsämne. Es farenheten bevisar, att sjukdomstillståndet i allmänhet står i nära sammanbang med den här omnämnda oxidations-processen: att ingå i en utveckling deraf, vore här ej På sin plats, men en omständighet dervid synes förtjent att nämnas. Det gifves nemligen sjukdomar, som bestå i generation af ämnen, som icke äro tjenliga till assimilation; genora blotta afhållandet från föda afligsnas efterhand dessa ämuen. Synes det ej klart, att detta sker genom inverkan af syrgasen, som oxiderar dessa ämnen, och låter dem bortgå medelst utandningen och utdunstFu gAn Man har 3 alles. Lar oo HH Le att vid