Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 3

ningen, att man tre gånger måste förnya densamma, så funno Tories det naturligt, och likväl medförde Owen ingenting annat hem än kartor, som visserligen äro nyttiga för bandeln och sjöfarten, samt i längden kunna skydda en mängd skepp mot dessa farvattens vådor; men kan detta ett enda ögonblick jemföras med Niger-expeditionens stora ändamål? Hvem bar det väl fallit in att anklaga såsom någonting inhumant, att en engelsk flotta hå les sta tionerad vid Afrikas vestra kust, och likväl medtager denna på ett år fiera lif än alla expeditioner i det inre af Afrika, ifrån Mungo Parks ända intill våra dagar, kostat? Förlusten af menniskor på denna flotta, hvars enda afsigt är slafhandelns hämmande är så stor, att man just derföre borde gynna alla försök, som på något sält kunde leda till Afrikas civilisation och slafhandelns utrotande i det inre a nämnde verldsdel. Hvem har ej gilat missionssällskapets i Basel förfarande, då det började sände missionärer till Aktra, på Guldkusten, eller beskylli det för inhumanitet, när klimatet bortryckte desse! Ett så oerhördt ondt, som slafhandeln, kan ej afskaffas utan uppoffringar. Men, säga Times, Kolo: nialtidningen, m. fl., det var ett alldeles hopplös! företag, hvars olyckliga utgång ifrån början förutsades. Hver är väl då det nya företag, som icke finner sin Kassandra? Och att det afrikanska klimatet skulle kosta menniskolif, var lätt att förutse, ehuru ingen hade skäl att tro, det febern skulle bliså all. män, ty en allde!es egen olycka tyckes hafva hvila! öfrer fortygen, och de män, som hafva den mesta I loka! lerfarenheten, t. ex. guvernören M Lean på Guldkusten, ansågo saken utförbar. Då Laird på ångbåten Niger befor floden, föreföll äfven på den en anI senlig mängd dödsfall, men febern var likväl icke på långt när så allmän bland besättningen, som vid denna expedition. De hus i Live:pocl, som föra en vidsträckt bandel på Nigern med oljenötter och elfenben, finna kaptener och besättningar för since ångfartyg, slafbandlarena finna europeiska agenter, som nedsätta sig på delågländtsste, således de osundaste trakier af kusten, och missionssällskaperns möta ingen svårighet att få missionärer dit. Hvar och en af dessa klasser förlorar ett visst antal a: sina medlemmar, men sådant afskräcker hvarken reI geringar eller sällskaper eller enskilde. MHvarföre I skulle då expeditioner förkastas, hvilka utrustas, för att afekaffa den värsta ef aila skändligheter: slafbandeln? När fråga var om att anlägga kolonier j Afrika, så kunde man förstå klegomålen deröfver; ty att en massa ef Europcer skulle kunna trifvas jerstädes, synes vara en bevisad omöjlighet; men dertill fordras blott få personer, och de kunna utan svårighet finnas. Då det methodistiska missionssällskapet började skicka missionärer till Guldkusten, dogo de första innan kost, men den fjerde, Hr Freeman, synes ganska väl tåla klimatet; ban lefver der sedan år 1837; har gjort resor i det inre och sannolikt på denra korta tid stiftat mera godt, än de flesta menniskor ega tillfälle att uträtta under en hel lång lifstid. Hans berättelser, som den Wesleyan ska missionen offentliggjort, isynnerhet om hans resa till Kumassi, äro i högsta grad intressanta och gifva den bästa utsigt till framgången af ett ihärdigt försök, att på Guldkusten införa kristendomen och förstöra slafveriets, menniskoofrens och fetischismens fruktansvärda system. Ashanti-prinsarne Quantamissu och Antsh, som nyligen återvändt härifrån till Kumassi, skola sannolikt blifva medlet att införa missionärer i dessa måktiga och barbariska stater, och missionerna hafva så föga blifvit afskräckte genom de förluster, de hittills lidit, att de dgåru not derstädes hafva åtta missionärer, då afökbrut blott hade en. De hafva för sådant ändafffäl öppnat en egen subskription, som inom kort tid inbragte 5000 St, och missionärerne äro försedde med åkerbruksverktyg och sädeskorn, att der kunna införa bättre odlingsmetoder. Man försäkrar, att en af höfdingarne för Fantis redan börjat utarrendera sitt land i smärre delar, emedan hsn funnit, att utförseln af varor lönar sig bättre än den af slafvar. Man bör derföre alldeles icke misströsta om framgången, äfven om regeringen, afskräckt genom första expeditionens misslyckinde, icke ville företaga någon ny. Engelska handeln på Nigern cch missionärernes på Guldkusten bemödanden skola efter hand utvidga desednares inflytande, äfven om de öfverlemnes endast åt sinaegna krafter; men de utgöra blott långsamma botemedel för det onda, hvaremot regeringens direkta biträde allena kan verkå till civilisationens skyndsamma spridande i det inre. Skulle imedlertid regeringen icke våga förnya försöken, så skulle dock andra medel återstå, t. ex. om hon tillät stiftandet af ett handelsbolag, som för någon viss tid fick monopolium å handela på Nigern, emedan detta sålunda hade både intresse och erforderlig styrka, att anlägga faktorier uppåt strömmen och öfverallt införa produktbandelns konkurrevs emot slsfhandeln. Vår id är visserligen icke gynsam för åtgärder af detta slag; men ett sådant lät lika väl rättfärdiga sig som mongGpoliet på pelshandeln i Hudsonsbay-kompaniets händer — ett monopolium, som förekommit många moraliska vådor för de Nordamerikanske Indianernes behandling. Att någonting måste göras är onekligt, så snart Europa fått öppna ögon för det ondas vidd. Flottor af kryssare kunna ej hindra slafhandeln, så länge en annan och fördelaktigare icke öppnas i sjelfva Afrika, och man bör hoppas af Engelska nationens ihärdighet, att hon ej skall låta det tydligen insedda ändamålet falla, så mycket mer scm klimatet är den enda reela svårigheen, och befolkningen längs floden, så vidt expediLionen framträngde, funnits långt villigare att afskaffa slafhandeln och emottaga missionärer, än man kunnat vänta. —— — KEMISKA BREF. Under denna rubrik meddelades för någon tid sedan åtskilliga reflexioner