Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 1

hvad är det du heter nu igen? — Fanny l stammade jag. Ja, det är rätt — Fanny — så hette hon också, sade min farbror, och hans ansigte återtog sitt stränga uttryck. Derefter flyttade han sig närmare intill mig, påtog sina glasögon och fattade mig sakta om håda örenen (inte var det just så artigt!). Låt mig se på dig, barn, sade han och betraktade skarpt och länge min lilla obetydliga fysionomi. Småningom började hvarje muskel i hans torra ansigte att röra sig, en tår tillrade fram ur det grå, insjunkna ögat och han sade, synbarligen med våldsam ansträngning: Ack ja! du är din mors afbild. Fastän ingen beredt mig större sorg, så var hon dock en engel. Gud välsigne dig, barn le — och härmed (men blif icke jaloux!) kysste han mig på pannan. Detta ömma mottagande, så olikt det jag väntat, rörde mig obeskrifligt och jag föll gråtande till hans bröst. Sedan min farbrors rörelse lagt sig, satte han mig sakta ned på stolen och bad mig dela bans aftonmåltid. Han ringde på pigan och befallde henne attanskaffa någonting godt. Du kan vara hungrig, stackars barnl sade han derpå; it, ty ungdomen kan äta, För att göra gubben till viljes, åt jag i glädjen verkligen mera än det anstår en flicka, som några timmar förut gifvit bort sitt lilla, oroliga bjerta åt en mustascherad ädliog. Efter aftonmåltiden förde farbror mig in i min singkammare, ett litet Prydligt rum, der jag till min stora glädje fann ett fortepiano. Du behöfver hvila och likaså jag, sade han; som jag knappast nu längre väntade dig, har jag icke allt så beqvämt inrättadt, som jag skulle önskat det. Anse mig imedlertid som din far. God natti — härvid kysste han mig åter och gick. Jag sjönk ned på mitt läger för att i en brinnande bön tacka den milda försyn som ledt allt till det bästa. Huru rik hade jag icke blifvit på denna dag! Jag hade förvärfvat mig min farbrors deltagande och hvad som gjorde mig