Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 3

drade förklaring. Likväl kunde också Gud, till följe af sin Providentia Divina och med sin Oeconomia Salutis, både förutse och föranstalta, att sådana nödiga förklaringar under tidernas lopp skedde genom män, kunnige häruti (exegeter), och hvilka Han för detta ändamål, när det behöfdes, ämnade uppväcka. Detta är det ena, det högre sättet, hvarpå man kan grunda Accomodationssystemet; och hvarvid den Heliga Skrifts Theopnevsti helt och hållet qvarstår, ty det är nu i alla fall Gud sjelf, som ingifvit hvartenda ord, bibelskribenterne upptecknat, äfven der ofullkomligheter och brister (såsom mamsell Bremer säger) i bibeln visa sig. — Eller 2) tänker man sig, att det varit bibelskribenterne, som, till följe af sin jordiska, svaga, menskliga natur, försämrat, fördunklat, litet besmittat den rena uppenbarelsestrålen under dess gång igenom dem. Följden är väl då densamma, nemligen, att brister och ofullkomligheter kunna gifvas 1 den Heliga Skrift; men den himmelsvida skillnaden blir, att om den tanken lägges till grund för Accomodationsläran, så är dermed dödsstöten gifven åt Theopnevstien. Ty då är icke längre allt och hvartenda i biblen af den Helige Ande ingifvet, utan man nödgas särskilja, de ställen, hvarest obesmittad, gudomlig utsaga talsr, ifrån andra, der menskliga, dåliga uttryck göra sig gällande. Och buru skall tredje man kunna särskilja detta? Till ett sådant arbete iordrades, att ånyo enkom inspireras; ty huru kunna eljest andra inenniskor förlita sig på denna särskiljning, eller veta, om icke Accomodatorn misstagit sig, d. ä., hållit gudaord för measkliga fabler, eller tvertom upphöjt framtällningar, grundade i fördomar, till eviga sanningar? Man ser, att sjelfva Accomodations-sysiemet alltså i denna tanke har sin dödsstöt, likaväl som Theopnevstien, och att det på det heja då tjenar till snart sagdt ingenting. Det ärju klart, hvilken oerhörd skillnad uppkommer, om det är Gud sjelf, som lämpar sia uppenbarelse till sina jordiska barns begrepp, eller om det är författarne uppenbarelse-organerne, som mer eller mindre förderfva det de uppenbara. I förra fallet sker accomodationen med gudomlig vishet, så att, ehuru stundom en gudomlig sanning icke rent eller ohöljdt framställes i Skriften, lik väl höljet, hvari den lägges, bildas på ett gudomligt sätt uch genom. hela Skriften stäiles i sammanhang med sig sjelf. I sednare fallet blir, åter, aceomodationen mer eller mindre en slurp, beroende af skribenternes tillfälliga omständigheter, och bestämdt utgående ifrån svaghet och oklokhet, i stället för ifrån vishet. I sjelfva verket är det för menniskan af allrabögsta vigt att få den Hel. Skrifts Theopnevsti bibehållen i okränkt skick; hon eger icke eljest ett himmelskt ord för sin tro, utan förvisas öfver alit och objelpligt blott till sin egen i sådana ämnen så vanskliga forskning. Men då nu tillika behofvet af en Accomodation i Skriften icke låter afvisa sig, enär saker sägas, som ingen tager eller kan taga efter orden — han må försäkra hvad han vill — så återstår verkligen för mensklighetens räddning i denna väg intet annat, än alt för accomodationen omfatta en så beskaffad grund, der Theopnevstien hel och hållen qvarstår; d. v. s. det förra at de nyss omtalade sätten. Men detta utgör just hvad den nyare tiden sträfvar till, då den förklarar åtskilliga bibelutsagor för mythiska. Man måste fiana, att dessa utsagor biott derigenom räddas; ty då de förklaras för myther, göras de till sådana höljen, dem den gudomliga visheten sjelf sätter utanför och omkring den rena sanningen i sin egen uppenbarelse; 1 stället för att vara dikter i fabelmening, d. ä. sådana frasor, dem den menskliga okunnigheten hängt utomkring ena gudasanning, och dymedelst bortskymt den. Christi Paraboler gifva en tydlig vink om den gudomliga vishetens ekonomi i detta afseende, och bevisa, att Gud icke ogerna uppenbarar sin lära i ord, som skola förstås mythiskt. När Christus för sina lärjungar bestämdt förklarar sin berättelse om it. ex. Såningsmannen vara en liknelse, hvarmed han visst icke menar, att det var en osanning, utan en parabolisk myth; hvarföre kan då icke den Hel. Ande likaledes, då han inspirerat Nya Testamentet, hafva i benämningen Guds son för Christus begagaat något dylikt, lika litet en osanning, men lika mycket en myth? Att Strauss sträcker sitt begär, att i Skriften finna accomodationer, ganska långt, är bekant; han ister litet nog i den heliga urkunden återstå såsom ren, ohöljd gudatanke. Men huruvida han ull grund för sin accomodation lägger den ofvan framställda förra grundsattsen, att Gud sjelf wcifvit och gjort denna lämpning i Skriften; eller om han icke snarare anser det hafva varit D halclhlrihantarn as owaghat hullan förareanlat cå