Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 2

LITTERATUR. STRAUSS, EVANGELIERNA OCH MAMSELL BREMER. (Forts, från gårdagsbl.) Det är nu vår skyldighet, att träda den i gårdagsbladet påbörjade frågan närmare under ögonen. De spridda satser, som tillsammans utgöra religionens lärobyggnad, äro ganska många till antalet; men fyra ämnen utgöra likväl hufvudpunkterna och stöden för alla de öfriga. På sättet, huru man betraktar dem, hänger hela den dogmatiska åsigten. Dessa fyra äro: 4) Christi gudom; 2) frågan om Skriftens ingifvelse pf den Hel. ande eller Theopnevstien; 3) Underverken, och slutligen 4) frågan hvaruti ÅAterlösningen består. Vi utbedja oss läsarens uppmärksamhet för hvardera af dessa imnen serskildt. 4. Vi måste, till en början, nödvändigt göra oss reda för hvad som, enligt språkbruket, förstås med ordet Son. Med son eller barn menas icke hvarje varelse, uppkommen af en annan, utan endast en sådan, som på ett visst sätt alstrats. Detta sätt är Aflelsen. Så snart någonting åvägabragts, utan att dess tillkomst skett så, som aflelsen på sitt helt och bållet organiska och till fullo gifna sätt innefattar, så nyttjar man till utmärkandet häraf andra ord: man säger Ferkan af en Orsak, Effectus af en C:ussa, 0. s. v.; men språket begagnar härför aldrig ordet barn eller (i maskulin mening) son, såvida ordet skall förstås egentligt. Således kallar man ej en Bok son åt sin Författare, oaktadt den sednare är den förres upphof. Man benämner icke bord och bänkar barn eller söner åt snickaren; icke yxor och tänger söner åt smeden; icke föreläsningar barn åt den lärare, som båller dem. Hvwarföre? Ty författaren, snickaren, smeden, föreläsaren 0. s. V., gjorde dessa sina alstringar med handen, pennan, tankarne, 0. s. v., och deras tillkomst var icke den, som naturlagen för det organiska och animala lifvet utstakar. Oegentiigt tillåter språket likväl, att orden Barn, Son, Dotter, Far, Mor o. d. besavnas för hvarjehanda förorsakningar, och utan EDA PNP RER ERNIE NNE KT TE MIST EE TACKAR