Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 2

vid min sida, börjat att bittert ångra det oför sigtiga steg jag tagit. Tusende svårigheter, son jag förut icke alls tänkt på, började att fram ställa sig för min själ: En långresa hafver si icke så lätt — och hvad kände jag dessuton verlden genom annat än romaner? Jag kan ick beskrifva den förskräckelse som öfverföll mig vi er ankomst. — — Men ackl — fortfor hon ef ter en stund — den godhet, den omsorg ni vi sade mig, innan ni ännu visste hvem jag va gjorde att jag redan i går eftermiddag besluta att upptäcka mig för er, väl vetande att ja vände mig till en ädel man, som icke så sträng skulle bedöma ett dåraktigt ungdomsinfall. Et tillfälle omintetgjorde detta beslut, oeh det ble .. ni som gjorde upptäkten. Jag har nu inte vidare att tillägga, utom det att jag hoppas haf va återvunnit er goda tanka om mig, hvilken liksom alla goda menniskors, måste... måste va ra mig... dyrbar., i Huru har ni ens ett ögonblick kunnat tvifl på att jag upphört att tänka godt om er?, utro pade jag, fattande hennes hand, som hon blot gjorde ett svagt försök att draga undan. Elle tror ni väl att jag är nog ytlig fysionomist at icke upptäcka den oskuld, som så tydligt lyse fram ur edra drag? Tro mig, den sanna dygde och den sanna skönheten har en prägel som a! drig kan förfalskas. Jag förlåter smickret för välmeningens skull svarade hön och Jösgjorde sakta sin hand. De bade nu dagats och Fransiskas lilla ansigte, ändt ligen befriadt från all förlägenhet, strålade s ungdomsfriskt och så vänligt emot mig, att de gjorde mig godt in i själen.