Aftonbladet – 28 februari 1842, sida 1

stickande i militären. Fångarnes lösköpande, för att befria dem från slafveri, gifver så mycket mera anledning till ströftåg och kossackjagter, hvilka man förr skulle förmoda i Kirgiser-steppen än vid gränsen af en civiliserad stat. — Att denna sakernas ställning icke kan fortfara och måste leda till de värsta invecklingar inser hvar och en, och man är öfvertygad, att vir konungs beslutsamma occh rättsälskande sinne tänker på hjelp. Det går oss i öster med Ryssland liksom i vester med Holiand. Alltför länge har man varit vand att förnimma klagomil och. reklamationer i diplomatisk form, hvilka blifvit lagda ad acta eller besvarade undvikande. Tyskarnes fridälskande tålamod bar blifvit ett ordspråk, så att man alltid väntar endast ord, aldrig handling. Mea nu visar sig plötsligt en förändring. Tullföreningen, nationalandans uppvaknande, fortgång till större borgerlig frihet, närmaneget till Osterrike, till ett Tyskt system, till och med Konungens resa till England, framförallt byggnaden af en fästning och ett förskansadt läger i Masnren (äfven Königsberg skall befästas och Pillau förstärkas) äro vigtiga tecken. Underrättelsen om uppbyggandet af dylika försvarsverk vid östra gränsen har öfverallt väckt liflig glädje. Det är en ersättning för den så ofta förödmjukade nationalstoltheten, ett bevis på större sjelfständighet, hvilken man ofta tyckte sig sakna, och ingenting kan vara populärare, än ett kraftigt försvar för den allmänna rätten af folkens gemenskap med hvarandra, hvilken ingen Europeisk nation kan spärra med en mur af kossack-lansar, utan att gifva anledning till de fiendtligaste våldsamheter. Det är en helt annan sak, att etablera ett strängt probhibitif-system och spärrning af en gräns, eller att dela Europas fasta land i tvenne delar med befallning att här upphör all gemenskap, allt ömsesidigt folklif. Må Byssland upprätthåila sitt för detsamma sjelft så skadliga system, spärra de naturligaste handelsvägar, hindra den inträngande kulturen från den industrielia vestern; men det får icke förneka civilisationers grundsatser, icke skicka Preussiske medborgare till de Siberiska bergverken, emedan de vågade sätta foten på dess jord, icke framkalla hat och mord, hvilka genom demoralisationen verka mera förstörande än en öppen stril kunde göra. s— AA 8