Aftonbladet – 26 februari 1842, sida 3

kunde icke förmås att förtära mera än ett gla: mjölk. Jag deremot lät maten smaka mig vä och kastade emellanåt en förstulen blick på min vis å vis, som oafbrutet betraktade tallricken. Nu förundrade det mig nästan att jag icke vid hennes första åsyn kommit under fund med hemligheten af hennes kön, ty den finaste qvinlighet strålade ju utur hvarje drag af det biygsamt rodnande anletet, som småningom började återfå något af sitt glada uttryck. Vi hafva haft en hel hop motgångar i dag — sade jag, expedierande mitt femte ägg — Men eter storm och oväder låter Gud solena skina. Lyckan var dock med oss i olyckan, ty det var ( sanning en förfärlig stjälpning. Jag började nästan frukta att ni var död ... Fl.ckan blef purpurröd — men teg. Jag har varit er läkare en gång förut i dag — fortfor jag — således bör jag väl nu hafva rättighet att fråga om ni känner någon smärta af den kontusion ni fick. Det är en obetydlighet. Jag känner endast en svullnad i nacken.(— Får jag se? Härmed gick jag upp och kände med lätt finger på det skadafle stället, ehuru hon i början sökte draga undan det lilla bufvudet. Det var också, som hon sjelf sagt en obetydlig åkomma, för hvilken ag i brist på annat ordinerade en baddning med Sveriges nationalbalsam — bränvin, som i en kostelig flaska perlade på bordet. Om jag nu blott kunde ordinera något munrande för ert sinne — sade jag sedan — Inag till en början Innan ni lägger er i afton baa en liten matsked förtroende till mig — och ag är säker på ni skall sofva lugnt, som om ni vilade i er moders famn, Ack! jag tviflar ju icke på er! — sade hon och gaf mig en tacksam blick — men, men — ag hade något att fråga er.