Aftonbladet – 26 februari 1842, sida 2

RR KEIEERERERE—EREEERERRRRRRRRRRRRRRREAERERRRRRR ni, så ung, likväl så djupt kan känna och så troget återge det sköna, det obeskrifliga i kärleken. Det måste vara instinkt, ty ri har väl ännu icke slagit er på kurtis. Ahl! man kan icke så noga veta — svarade han med en lätt suck. Ja, sål Har ni då redan varit fast? det, må jag bekänna, var att börja i god tid. Om er huldgudinna funnit er lika älskvärd som jag gjort, under vår korrta bekantskap, så är hon troligen illa deran. Men ni är ändå för ung att tänka på sådane saker. Det är intet att narras med oeh man bör akta sig för att nära ungdomsdrömmar, som kanske aldrig kunna blifva verklighet. Nog går det an för oss männer, men den arma qvinnan, som blott lefver för sin kärlek, lider mest deraf.n Ni talar ju precist som en moralpredikant! — inföll ynglingen — Herrar officerare pläga eljest icke vara så samvetsgranna, utan flyga de merendels hit och dit, från blomma röd till blomma hvit., Jag skämtar gerna med allting annat, — svarade jag — men jag har dock alltid haft mina renare åsigter, hvad kärleken beträffar. Helldre vill jag bita af min tunga än med hennes tillhjelp förjaga friden ur ett ungt, oskyldigt hjerta, som, öppet för alla ömma intryck, icke anar något svek under mannens ofta meningslösa blomsterspråk. En stor kurtisör anser jag gerna för en stor usling. O, måtte ni i kärlek blifva så lycklig som edra ädla tänkesätt förtjenal — utropade gossen hastigt med en sällsam darrning på rösten. Derpå vände han sig bort och blef tyst... Då jag endast erhöll enstafviga svar påx de orsoch anmärkningar jag gjorde, kom,-också mim, viga tunga ur gång. Jag började att; eihot min vatid, fundera. Jag kunde icke undgå att tänka på det