Aftonbladet – 26 februari 1842, sida 2

besyunerliga tilldragande hos denne yngling. Det låg i hans röst något så ljuft, i hans öga något så talande, att jag nästan ansåg honom för ett andeväsen, en god engel, ledsagande mig, liksom Rafael fordom den unge Tobias. Ur dessa mina korssande tankar väcktes jag på ett förfärligt sätt. Diligensen, som fått för stark fart utför en med isgata belagd backe, kastades, med en tvär vändning, af vägen och föll nedför en kort sluttning mot en väldig gråstensklippa. Jag fick dervid en hård stöt, men kände mig likväl icke illa skadad. Annorlunda förböll det sig med min granne, som först gifvit till ett genomträngande rop, Men nu var stum som grafven vid alla mina ängsliga frågor vm hans belägenhet. Han var afdånad. Det lyckades mig att komma ur vagnen och att sedan lyfta ut ynglingen. Jag lade honom på marken och höll snö på hans tinningar, för att återkalla honom till sansning. Han rörde sig likväl icke. Brådskande -och ful af förskräckelse knäppte jag upp de kläder som tryckte bröstet, aftog halsduken, öppnade västen och ... hvem målar min förundran då jag 1 mörkret kände att det icke varit en yngling, utan en ung flicka som ötgjort mitt ressällskap! Min bestörtning varade likväl endast några ögonblick, hvarefter jog lika ifrigt, om ej ifrigare, fortsatte mina omsorger, som omsider kröntes med framgåug. Den till flicka förvandlade gossen, hvars hand jag höll i min, rörde sig sakta, drog derpå en djup suck och satte sig slutligen upp: Min fråga om hennes tillstånd väckte henne till besinning. Gud! har vi stjälpt?, — hviskade hon -— ja, ja, nu minns jag. Jag blef så förskräckt och stötte i detsamma mitt hufvud. Men säg mig, säg mig, är ni oskadad. Ja! . ,Gudskelof!, ropade hon och reste sig upp