Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 1

en liten konstgjord holme i en fyrkantig, af hösa kastanier omgifven, ruddam. En liten pontonbrygga förde dit. St!, hviskade Axel och smög sig öfver bron så tyst, som om han ännu varit älskare, Jag följde tätt efter. Dörren till paviljongen stod halföppen och då vi här stannade några ögonblick hade jag tid att flygtigt betrakta en den allrasmärtaste fina qvinnogestalt som, med ryggen vänd mot oss, satt och målade sfter några i en kristallurna stående lefvande blommor. Lika sakta som vi kommit, trädde vi in. Sedan Axel gifvit mig ett tecken att stå stilla, gick han fram, ohörbar som en vårvind, fattade sin makas lilla svartlockiga hufvud mellan händerna, böjde det bakut och qväfde hennes förskräckelses interjection med kyssens glödande conjunction. Den älskvärda målerskan sträckte nu ut sica små bländhvita armar, slog dem om Axels hals och återgäldade honom, under en lång omfamning, surprisen i rikt mått. Huru det nu var, men anblicken af denna behagliga tafla ur husliga lifvet måtte hafva kommit mitt blod att fortare än vanligt fara från hjertat mot hufvudet, så att jag icke förmådde hindra en lätt nysning. Vid detta olyckliga ljud slet sig den unga makan hastigt ur Axels armar och stod, rodnande som en ros, med nedfälldt hufvud framför mig, som nu presenterades och barangerades af min jovialiske vän. Nu försavoo. hennes bryderi genast och med lyftadt finger hotade hon Axel: Du är ändå bra obeskedlig! icke vill jag att någon skall se, det jag är dåraktig ända till den grad attjag älskar en .... Så stygg och elak man ..-som du