Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 1

snart funno någonting täckt att hvila på. Det var nemligen en stor, smakfull byggnad, belägen på en liten höjd några hbundrade alnar från vär sen och omgifven af en vidsträckt park. En tät all ledde från landsvägen dit opp. Ju mer jag vetraktade detta täcka ställe, ju mer behagade let mig äfven, och jag stod just i begrepp att våga en ny storm på min skjulsbondes LocalKenntniss, då en ung,skön man till häst mötte mig. Jag tyckte att hans ansigte var mig bekant och han betraktade äfven mig forskande. Hastigt klarnade mitt minne och jag utropade slad, eburu ännu något oviss: Är det inte Axel G....to Den unge mannen, som vid ljulet af min röst älven igenkänt mig, hoppade djerft som em konstridare af hästen — jag w chaisen — och midt på landsvägen omfamnadd vi hvarandra med ail den bjertliga glädje, tvänne länge skiljda ungdomsvänner vid återseendet kun: na känna. Sedan de första korta och glada frågorna blifvit gjorda och besvarade, sade min vän: Oct härmed förklarar jag högtidligen, att din res: för några dagar är slutad. Följ mig nu genas hem. Tvänne gamla kadett-kamrater få icke s: snöpligt skiljas. Vid en butelj godt vin skola v påminna hvarandra om gamla pojkstreck. Mir lilla gumma skall bli mycket glad att få se dig ty jag har ofta för benne omtalat de löjliga åf ventyr, vi håda baft tillsammans på det gamle Carlberg — osaligt i åminnelselp Hvad! är du gilt? frågade jag storögd. Kors! vet du inte det? Dock huru skulle n oordbor kunna veta hvad som passerar pi söderns lunder, vid dess näktergalars sårs., Jo, gudske