Aftonbladet – 24 februari 1842, sida 1

täppa hästens näsborrar, för att åstadkomma en belsosam nysning. Sist såg man en underlöjtsant, sittande grensle öfver en stor koffert, i fullt fläng närma sig det ställe, der han nu skulle göra sina första steg på ärans bana. Föratt bevara den nya, ryska tscaketen hade han satt den på den bakom ridande bondens hufvud, som alldeles gömdes deri, så att den stackars blindbocken syntes snarlik en dänk; öfver hvilken man placerat ljussläckaren. Blåsten hven kall, reznet föll i strömmar och den sanka exercisplatsen stod som en sjö, i hvilken tälten höjde sig som kritklippor. Det var med ett ord en högst otreflig dag, en sådan, då själ och kropp alldeles råka urjemnvigt. Denna känsla af missbelåtenhet tycktes också hafva bemäktigat sig de ankommande officerarne, som, ehuru de lefvat åtskiljda nära ett år, dock njöto föga af återseendets glädje, utan endast som hastigast helsade hvarandra, beledsagande helsningen med några mustiga ord öfver väderleken. Men denna dag var äfven lika vigtig, som den var otreflig. Officers-korpsen skulle nemligen nu få se sin nya chef, som kommit från höjden, d. v. s, från gardet. De beskrifningar man redan vetat förskaffa sig öfver honom voro ingalunda hugnande, och det var icke utan, att hvar och en med en viss bäfvan motsåg presentationen, som snart skulle försiggå. För av närmare belysa detta vilja vi lyssna på ett par muntra löjtnanter, som, i trots af både väder och vind, bjertligt skaka hvarandras händer och börja följande samtal: Nå, mia bjertans brorl utropade den ene, en reslig, ung man med jovialiskt utseende, välkommen till sjös! Knäfvelstahed, vår gamla, makalösa hufvudskalleplats, är alltid lika mjuk att hvila på. Ah, que! plaisir detre Soldat! — Vi äro blöta som fiskar allihop, men så hafva vi ock, som jag hoppas, fått en som kan fjella oss. Men, för f-n, har du sett honom ?