Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 3

Alla dessa så olika uppskattningar låta sammanfatta och förklara sig just genom OConanells rörligbet, hvartill man måste söka skäl och rättfärdiggörelse uti den blandade ställning, deri han sig försatt emellan lagligheten och upproret. aOConnellv, såsom Beaumont ganska väl sagt, cär hvarken en man, tillhörande den rent parlamentariska oppositionen eller en revolutionsman; han är det ena och andra skiftesvis och i mån af händelserna; allt för honom består uti att lyda och göra motstånd med urskiljning OConnell är ingalunda en menniskofilosof, emedan han framför allt är en man för sitt land och emedan Irland har öfvernog att sköta med sina egna olyckor, för att syntetiskt tänka på en afhandling om menniskoslägtets; OConnell är Katolik, först derföre, att han är Irländare och dernäst derföre, att han talar till och för Irländare; O Connell har ej bragt sitt land i uppror och skall, oansedt han kan göra det med en vink, likväl ej besluta sig dertill, emedan han ingalunda trott England vara nog söndradt eliter Irland nog mäktigt att äfventyra initiativet. Eftersinna alla de äldre försök, då den förtrycktes blod förgäfves runnit, betänk den förfärliga ensvarighet, som väger öfver en enda menniskas hufvud, se denne man, som känner att tidpunkten närmar sig, men studsande för offret ai en hel nation, hoppas dö före stridens timma — och fatta OConnells hemliga ängslan! Och hvad blir väl, efter OConnells död, Irlands öde? Läsaren har af allt det föregående bordt finpa att ett status quo, huru länge det än lyckas att uppehålla sig, likväl lider brist på lifvets alla vilkor. Skall Irland krossas ännu en gång och skall det för sekler återställas I samma hårda träldom, hvarifrån det slutligen sig lösgjort? För att kunna, från hvad som är, draga en sådan slutsats, måste man tvifla på Försynen och menniskoandens framåt ilande gång. Skall Irland lösslita sig från England? Man har seit, att det för närvarande icke skulle låta sig göra utan genom begges tillintetgörelse; återstår en slutlig och bättre upplösning af problemet: om OConnell icke skänkt sällbeten och ett socialt lif åt Irland, kar han åtminstone gifvit det kännedom om enighetens styrka, och denna medvetenhet skall, hvilka stridens alternativer för framtiden än månde bli, aldrig förkolna; men OConnell har gjort ännu mer, han har spridt genom hela England hvad jag gerna ville kalla: Irlands contagium. Engelska aristvkratien skall straffas der hon syndat, hon har haft två vigter och två mått, hon har styrt England med godt förstånd, fastän detta biltills endast varit egoismens, men hon har låtit hela Irland vederfaras samma grad af elände och derigenom på sidan om sig skapat den eftertryckligaste och fruktansvärdaste af alla demokratier, trasornas! men demokratien är smittsam i sin natur och trasor fattas icke till och med i England; om det är en sanning, att generationerne solidariskt ansvara för hvarandra; om det är en sanning, på sätt en ädel och öfverensstämmande tänkare !3) sagt, att menskligheten alltid fortskrider i ett utstakadt kretslopp genom dessa tre ord: förfall, försoning och återupprättelse; om det är en sanning, att kasters, liksom folkslags och individers, brott äro frivillige, men att straffet, huru lärge det än må dröja, är oundvikligt; om det är en sanning, att engelska aristokratien under sjubundra år skickat Irland tyranviet, skall hon väl oga rätt att beklaga sig, när Irland en gång i utbyte: skickar henne en revolution? 3) Ballanche.