Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: OO CONNELL. (Ur Galerie des Contemporains Illustres.) (Slut från Lördagsbl.) OConrells egenskaper såsom talare bestå vida mindre i en utomordentlig uppenbarelse af den eller den förmågan, än i flere heterogena förmågors förening. Han är allt hvad han vill vara: stundom logiker på skolastikernes sätt och stundom behaglig, idyllisk och sirlig vältalare ända till pedantismy;! stundom inspirerad och pathetisk ända till tårar, stundom bitter och obarmhertig gycklare, stundom enkel och naif som en hedersman; men oftare UPP vigiare t sill kall, eller som han yttrar: FoigtriDdaän j och Irländsk tribun, det vill säga förenande i stor-! artade jemförelser styrka och svulstighet, finhet och hvardagligt tal, och just derigenom utan medtäflare ! i Europa uti konsten att efter sin vilja uppvigla en menighet. O Connells oratoriska skämt och grofkornigbet öfverskrida alla möjlighetens gränser: till en af sina ovänner, till lord C, skall han yttra, ett lorden har ett vildsvinshufvud, öfverdraget med! srtangefärgadt skinn; en annan, hvilken har olyc-. kan att vara halt, som gör ett utfall och påstår att hans språk är strängt, men riktigt, skall han genmäla: ja, riktigt som edra ben; en tredje skall han kalia: phvalfisken till lands, bergmenniskan, den största massa som man kan visa gratis. Till svar på Irlands oblidkeligaste fiendes, Jacksons, anfall — utropar OConneli: I hvarje menniskas, med ädelt: blod fyllda bröst, står bjertat i förening med muskler, som sympathien utvidgar; om uti detta ögonsblick j öppnaden dennes bröst (med venstra handen: pekande på Jackson) veter j hvad j der skullen fiana? i stället för hjerta och blod, små kärl, fyllda med en skarp och svart vätska; i stället för: muskler, ribbor af mögladt läder, som batet tillpknyter mot lungorna och som aftvinga honom dessa djuriska läten, (cris de böte fauve) hvarmed han psöndersliter våra öron. Och då hela Tory-sidan utbrister och reser sig i villeryalla, beherrskar OConDell bullret med sin mäktiga stämma: Gån, gån, skräflare! Finnas ännu flere, som förena sig med de der? Hvad betyda några hästkrakar mer eller mindre på en marknad! Jag skulle icke sluta om jag upprepade allt; jag vill blott tillägga, att man ingalunda får döma talaren efter denna obhbetydliga profbit. Ganska ofta under sina snabba improvisationer, då han har ett beit fo!k till auditorium, lemnar OConnell sarkasm och förolämpning åt sidan, lifvas, lyftes, genomtränges af sitt kalls storhet och värdighet, hans tal utvecklas då rent, eldigt, bildrikt, storartadt och öftergår till den högsta poesi; i sådan anda afslutade han, efter sitt andra vel i Clare, en harang till 40tusen menniskor med följa..de ord: I närvaro af min Gud och med den djupaeta känsla af ansvarighet för de högtidligt-fruktansvärda pligter, hvilka, Irländare! j för andra gången mig pålagt, esmottar jag edert uppdrag och hemtar vissheten att det uppfylla, icke från min kraft, men från eder! Männen i Claro veta nog, att religionen är frihetens enda stöd. De hafva styret, emedan den röst, som höjer sig för fosterlandes, först gjort sin bön till Herran. Nu låta frihetens sånger höra sig bland våra gröna fält, dess toner genomfara kul-! Slarne, sedan de flytt dalarnes djup, de sorla i våra floders vågor och våra strömmar ropa med sitt språk af tordöa till genljuden från våra berg: Irland är fritt! Förena med sådane ord ett stolt beteende i hållning, åtbörd, röst, och döm till effekten. OConnells politiska karakter har sällan blifvit kallblodigt uppskattad; för Tories är ban en oförskämd charlatan, en fräck tiggare !) en sken iund, som förtjenar repet 0. 8. v.; för Wiigs är han en farlig och fal man, som man bör bemöda sig att köpa; för Radikalerne är ban en föga säker vän, till hvilken man bör hysa misstroende; för mängden af Frankrikes radikaler är OCoanell ett inskränkt och obetydligt snille, försedt med ypperiiga organer, ett hufvud, inrotadt af gamla sektfördomar, ett slags Circe, hälften advokat och hälften prest, det sämsta slag af förvandtskap och förening !2); för Irländare är OConnell mer än en mennisza, hen är nästan en Gud. 1!) Man vet, att irländska folket hvarje år frivilligt hembär OConnell en ganska ansenlig tribut; 1835 uppgick denna summa till mer än 5144,000 francs, och än mera, en resande berättar, hurulede3 han, efter att hafva gifvit en fattig Irländare någre Pence, sett honom lägga fvå afsides, under yttrande: detta är till OConnells ränta. Denna ränta bar för ändgmål att bålla uppviglaren skadeslös, för det han öfvergifvit sitt yrke som advokat, och tillika utgöra ersättning för de flerfaldiga kostnader, hvartill hans många resor, talrika relationer och höga politiska ställning tvinga bonom. 12) Se Nouvelle Minerve,