Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 1

svagt skri hördes från den af täta gardiner omhöljda sängen, rummet var nu starkt upplyst, och vid spiseln satt gamla Erik och stirrade dystert i den uppflammande lågan. Unga Erik skyndade fram till sängen och undandrog gardinerne. Han såg sin bleka, men sköna, broders bild. Al! hade umrder dessa sednare veckorna blifvit allt mera blek. Fördjupningen omkring ögat hade blifvit märkbarare och på ögonlocket satt en mörk skugga — det var dödens. . Det gilves olyckor, som verka plötsligt dödande såsom giftet. Sorgens pilar äro af många slag och träffa på så många olika sätt. Somliga kunna utan svårigbet utdragas, och såret läkes lätt. Andra hafva hullingar och utdragas icke — och om de utdragas, ,lemna de hjertat vanstäldt af ärret. Andra åter äro förgiftade, och döda hastigt och säkert. Det förefaller underligt att lifvets tråd, som annars tyckes vara så seg när frätningsämnet kommer från själen, och deremot ofta så skör och bräcklig, när kroppsliga lidanden tära den, likväl stundom kan afslitas af en enda rätt mäktig, rätt genomgripande sorg, som träffar bjertat. Men det är likväl så Cooper har skildrat orsakerne till en oväntad och tidig död. Den kommer, säger han, ofta från a broken heart, ett brustet hjerta. En stor, en oförutsedd och plötslig sorg tränger hastigt som blixten genom hjertat och afsliter alla dess fibrer på en gång, Marie Antoineites hår, berättar oss madam Campan, grånade på en enda natt. Jag känner ock en dvlik händelse med en far, som på en gång förlorade sina begge enda barn. Nigon sådan oväntad, väldig sorg tycktes hafva träffat Alf och rispat genom dess väsendes fina eteriska väfnad, som med ens brustit. Broder,, hviskade han nu, som han der låg, klart belyst af eldskenet från spisen; mty jag