Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 1

och betäckte ansigtet med sina händer: Nu kommo tankar, mörka som natten och minnen ulla af qval och drogo tysta men hemska förbi den dunkla spegeln i hans själ — och sjelfförebråelsen lade sin heta hand på hans bröst. Hvad hade han icke lidit dessa sista dagarne! och kanske det värsta ännu återstod! Lsra hade på den sena vandringen i skogen ådragit sig en ganska farlig förkylning. Själens plågor sällade sig till de kroppsliga och förvärrade allt mer och mer de oroande symptomerna. Erk, som ännu samma morgon åter vändt till Herrestad för att än en gång se Lara, mottog der med förskräckelse den oväntade jobsposten. Han hade från denna stund icke vikit från hennes sjukrum; dagar och nätter hade han tillbragt der, och under hela denna tid gått igenom en verklig själstortur. Hon igenkände honom icke mer, hans röst gjorde intet intryck på henne; hans ansigtsdrag tycktes vara henne fremmande, hans namn obekant. Han stod icke ut längre; hans förtviflan måste hafva luft; den lät icke mera sammanpressa sig inom hans bröst; han behöfde gråta ut. Det är annars icke lätt alt i sådana stunder finna tårar; men åsynen af den mörka, toma fädernehyddan hade öppnat en väg för deras källa, och tårarna föllo nu som en uppfriskande dagg öfver själens nedvissnade rosor. Den förfärliga sinnesskakning han utstått, vakandet och den häftiga gråten hade slutligen så utmattat honom, att småningom en sorts medvetslöshet, en dvala, ett slags qvalmigt slummer sänkte sig öfver hans trötta hfsandar. Laras döende bild sväfvade dock tydligt bland de skuggor som omgåfvo honom, men tycktes draga sig allt längre och längre bort, Hm! slår tolf — brytningen är öfver — hon kommer sig nog, sade nu en röst helt nära honom; han tog händerna från ansigtet och reste sig med en sådan häftighet, att hunden rusade tjutande upp, troende att någon fara var å färde; ett