Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 3

Vintren förflöt imedlertid. Erik nyttjade flitigt sin spade, ehuru icke så flitigt som han önskat, och Alf fortfor att visa klosterkyrkan för nyfikne resande, hvilkas tillopp var ovanligt stort, emedan ryktet förmält åtskilligt om den sällsamma ciceronen på stället, och denne fortfor att erhålla penningar och presenter af sina kunder. Under sommaren kom Lara på ett kort besök. Det var en riktig högtidsdag för Alf. De båda fosterbarnen satte sig på den låga brädsoffan och samtalade gråtande med hvarandra i hviskande ton, emedan betjenten, som åtföljt Lara, stod vid dörren. Alf lade sina båda händer utanpå sammetshatten och böjde upp Laras fina ansigte mot den knappa dager, som inströmmade genom de små lappiga fönsterrutorna, och blickade med välbehag och innerlig varm förnöjelse på det glada barnfriska ansigtet med de mörka ögonbågarna och persiko-rodnaden. Du är dig ännu lik, Lara! O hvad det tröstar, hvad det gläder mig, sade Alf. Lika vacker! — var alltid vacker, Lara! — mins att du lofvat mig det! Se härn, sade Lara och drog hemlighetsfullt fram en liten virkad penningepung ur barmen; ase här har du hvad jag samlat och pungen får du med och alltihopa; jag bar virkat den sjelf; köp någonting vackert att hänga på din vägg — det andra, du vet, skall väl bli med tiden, när jag blir stor. Alf emottog gåfvan; det föll honom icke in att vägra; han visste hvad glädje det gjorde barnets bjerta — de goda förstå hvarandra. Han stoppade derföre börsen i sin ficka, tog sin krycka och följde Lara ut till Erik, som var på sin gård; i dörren sträckte Lara sig på tå uch räckte handen upp. Med stor förnöjelse fann hon, att hon vuxit betydligt sedan sist hon mätte sin längd.