Aftonbladet – 16 februari 1842, sida 3

, VB 0 0 VHB ankomst och inträde i Breitfeldts rum, om sådant verkligen inträffat. omöjligen kunnat undgå att ådraga sig Flodins uppmärksamhet, äfvensom han nödI vändigt måst höra om fönstret öppnades. i anledning af ytterligare framställde frågor uppgef Breitfeldt, att han icke kunde bestämdt erinra sig, hvilken dag han för Rumstedt först yppat sin fattigdom, men att det skedde efter det Breitfeldt flyttat till enkan Lindström, vid ett tillfälle, då Breitfeldt i säliskap med Rumstedt besökt ett vid Jakobs Bergsgränd beläget kaffehus, som förestods af en mamsell med namnet Mari; att den i Breitfeldts skriftliga anförande omförmälde person, som Måndags eftermiddagen den 25 Oktober kraft Breitfeldt för en fordran, vore klådmäkleri-idkerskan Unman, hos hvilken Breitfeldt häftade i hyresskuld för en henne tillhörig soffa, som Breitfeldt begagnade meI dan ban bodde i Geijerska huset; att Breitfeldt, då han Thorsdagsaftonen den 28 Oktober gick till BaJzaren, var klädd i kappa och svart hatt; att han I jemväl egde en grå hatt; att de begge, då Breit feldt var hemma, stått på bans dragkista; att pistolen legat under den svarta hatten; att Breitfeldt och Rumstedt natten till den 29 Oktober från I Breitfeldts bostad till Carlsson gått Nya Kungs holmsbrogatan, Drottninggatan, Stora Vattugränden, i Clara Östra Kyrkogata, Clara Bergsgränden och Clara Norra Kyrkogata till Gamla Kungsholmsbrogatan; att de på hemvägen deremot begifvit sig Gamla Kungsholmsbrogatan upp till Drottninggatan och sedermera följt densamma till Nya Kungsholmsbrogatan; att de följaktligen icke, såsom Breitfeldt förut orätt uppgifvit, kommit till Gamla Kungsholmsbron, att Breitfeldt icke med säkerhet kunde bestämma hvad klockan var, då han och Rumstedt samma natt anlände till det af Carlsson bebodda hus, emedan Breitfeldt då befunnit sig i den uppskakade sinnesförfattning, att han ej kunnat höra hvad tornuren möjligen slagit under det Breitfeldt var på vägen, men han förmodade att klockan var omkring elfva; att Breitfeldt icke visste, huruledes Carlssons portoch kammarnycklar kommit på den bjelke öfver trappan, der nycklarne dagen efter mordet påträffades, och att Breitfeldt icke ens se!t dessa nycklar ifrågavarande natt; att dörren till Carlssons rum varit oläst och blott tillskjuten, då Breitfeldt kom dit upp för att släcka elden; att Breitfeldt med full säkerhet mindes, att han vid nedgåendet icke med nyckel igenläst samma dörr, men ej kunde säga huruvida han tilläfventyrs slagit den i lås, samt att Breitfeldt, hvilken såsom han uttryckte sig, vore bror med en så stor mängd personer, att han icke visste namnet på dem allan, ej kunde minnas hvad den yngling hette, till hvilken Breitfeldt, såsom hans anförande innehåller, öfverlemnat en till hans fader ställd skrifvelse; tilläggande Breitfeldt,. då han erinrades huru illa denna hans förmälan stod tillsammans med hans åberopande af sin brorskål med Rumstedt, såsom ett bevis på deras nära och förtroliga bekantskap med hvarandra, att, om han äfven skulle erinra sig den omförmälde ynglingens namn, ville han ej angifva det, för att icke onödigtvis inblanda honom i målet. Härefter tillfrågades Breitfeldt, huruvida han erkände flickan Lindströms inför Kämnersrätten afgifna berättelse, och sedan densamma blifvit ur protokollet för den 10 dennes uppläst, förklarade Breitfeldt, det han medgaf riktigheten deraf, med alle nast den anmärkning, att Breitfeldt icke mindes hvad klockan var, då ljusen öfverlemnades till honom af flickan Lindström, äfvensom att han icke eller kunde bestämdt erinra sig samtalet med henne, men att bans ord dervid möjligen kunnat falla så, som hon omtalat. Breitfeldt hade nemligen ännu icke då tänkt på att gå ut den aftonen, men sedermera begifvit sig till Bazaren. tskillige af de förut afhörde personerna fingo hörefter aflägga vittnesed och Svanberg bekräftade på eden sin berättelse. Fångvattmästaren Mellin förmälde angående obduktionstillfället på anatomisalen, att Mellin kommit tillstädes strax efter Rumstedts ankomst, hvarvid Mellin hörde att Rumstedt medgaf att han lånat en pistol till Breitfeldt, och efter en framställd fråga, om densamma då var laddad, svarade: ja jag tror väl att den var laddad, men, om så förhöll sig, hade han biifvit det långt förut. Vid detta tillfälle hade Rumstedt visat sig i hög grad förvirrad och förvånad, så att Herr Professoren Retzius funnit sig föranlåten att yttra till honom det är ej så farligt; Herren behöfver ju blott svara. Efter det Rumstedt sedermera kommit in i sjelfva anatomisalen, der Breitfeldt stod bredvid liket, väcktes ånyo fråga om pistolen, hvarvid Breitfeldt yttrade till Rumstedt: minns du ej att du laddade pistolen vid samma tillfälle då jag fick låna den af dig. Härå svarade Rumstedt: jo: jag erinrar mig det numera, men jag inlade blott ett hagel i skottet. Öfvervaktmästaren Möller berättade om samma tillfälle, der äfven han varit tillstädes, att Rumstedt, vid sin ankomst till anatomisalen, synts vara häpen, att han i det yttre rummet erkänt sig hafva lemnat en laddad pistol till Breitfeldt, men att Möller icke jerinrade sig hvad Rumstedt uppgifvit om tiden, då pistolen laddades; att Rumstedt sedermera inne i anatomisalen först uppgifvit att han allenast med ett hagel laddat pistolen åt Breifeldt, men omsiI der, i anledning af dennes erinran, att 2:ne såi dane blifvit i skottet ilagde, yttrat: ja! det kan väl hända att så skedde. Vaktmästaren Mellin efterfrågades, för att höras löfver det skiljaktiga emellan hans och Möllers berättelser, men härvid anmäldes, att Mellin Tedan måst för angelägna tjensteåligganden aflägsna sig. Sömmerskan Blancher uppgaf, att hon, hvilken i städat åt Breitfeldt, medan han bodde i Geijerska huset, under denna tid sett en mängd personer göra I besök hos Breitfeldt, men icke hört deras namn; samt att Blancher väl icke kunde på sin aflagda ed I bestämdt intyga, att Rumstedt någonsin varit der, men tyckte att hon ville känna igen Rumstedts ansigte och att hon sett honom hos Breitfeldt. I Mamsell Arna Lovisa Norgren underrättades, att Breitfeldt inför Kämnersrätten uppgifvit, att den silfver fingerborg, som han hos Guldsmeden Chergå tillbytt sig för boetten till Carlssons klocka, varit ämnad åt en Mamsell Norgren; och sedan Breitfeldt nu på fråga upplyst, att Anna Lovisa Norgren just vora den samma Merson. åt hvilken Breitfeldt