Aftonbladet – 16 februari 1842, sida 2

örrmådde kapten Croker att gifva befallning att kjuta båten från land. Då visade sig öbo;rnes sanna karakter, ty en stor mängd skynlade ned till stranden, beväpnade sig med stenar och hotade att med våld hindra farkostens afresa. Den gamle Naurita, en från Tanna medtagen tolk, var dock genast på sin post, höll ett långt tal till vildarne, hvari han isynnerhet gjorde dem uppmärksamma på båtens talrika bemanning och det ansenliga antalet af Jaddade musköter. Det sednare argumentet förfelade ej att göra verkan, ty öboerne afstodo från anfailet, som skulle hafva blifvit högst. olycksbringande för dem. I afresans ögonblick syntes på afstånd de utsända båtarna, som medförde trenne hufvudskålar istället för tvenne. Man inväntade dem och mottog hufvudskålarne, hvilka man väl ej kunde igenkänna, men som, enligt försäkran, tillhört de två missionärerne och en annan hvit, om hvars ankomst och öden alla underrättelser saknades och hvilken kort före Williams, på obekant sätt, fallit i dessa menniskoätares händer. Glada att hafva erhållit så mycket som möjligt af dessa djupt sörjda mäns qvarlefvor för att kunna lemna dem åt deras slägtingar att begrafvas, inskeppade sig kapten Croker åter med eina följeslagare. En stark storm hindrade Favorite att genast segla, och derföre gick man den följande dagen ännu en gång i land för att göra ett sista försök att erhålla de felande qvarlefvorna. Det visade sig dock, att Erumangerne sagt sanning och att alla de öfriga benen förarbetats eller förstörts. j Ändtligen gick man till segels, uppnådde under mycket stormigt väder, den 28 Februari,