Aftonbladet – 16 februari 1842, sida 2

BENET RAAAAER EEE SEE TTNrtrr rr rerna EINES skyratade mellan klipporna på landningsstället. Båten nalkades långsamt, ty man önskade framför allt att undvika blodsutgjutelse. Det lyckades för tolkarne att ingifvå de flyende öboerne så mycket förtroende, att en underhandling itminstone blef möjlig. Man bjöd dem en lockande lösepenning för de mördades ben, men en lång tid förgäfves, ty de föregåfvo att de, på olika tider och långt från hvarandra skiljda ställen, uppätit liken samt tillade, att de ej brukade förvara annat än de stora ryggknotorna, emedan man af dessa kunde göra smärre verktyg öch metkrokar. Slutligen förmåddes några af dei stor mängd församlade infödingarne, genom rika skänker, att begifva sig å väg för att uppsöka benen. De återkommo om några timmar med ben, hvilka Samoaoch Tannaöboerne genast bestämdt förklarade hafva tillhört hvita män, hvilket ej bör förundra någon, som haft tillfälle att anmärka den utomordentliga skarpsinnighet och säkerhet, hvarmed infödingarne i nya SydWales döma öfver sådane eller ännu svårare saker. Det tycktes vara omöjligt att erhålla huivudskålarne, ty infödingarne påstodo, att de fört dem till en aflägsen vik och der förlorat dem. Imedlertid hade en temligen liflig byteshandel blifvit tillvägabragt, som dock på de hvites sida bedrefs med desto större försigtighet, emedan Cunningham ibland de ifrigaste och piflugnaste af öboerne igenkänt en man, som varit serdeles verksam vid den olycklige Williams mord. Oboerne sökte insöfva de hvita i säkerhet derigenom, att de bortlade sina vapen eller sålde dem, och såväl detta förfarande, som den sandiga och obeskuggade strandens tryckande hetta