Aftonbladet – 15 februari 1842, sida 3

binder, trotsade allt för att få ega hvarandra — aldrig älskade två personer hvarandra högre — ja, vi föredrego döden framför skilsmessa. Ja försakade de mest lysande partier för henne skull, skattade mig lycklig att egahenne uta all hemgift, och nu — nu säger hon jag ä vindögd. Och hon — hon ack, har en såda vårta på hakanl Doktorn kunde icke med säkerhet se huru vi da Adolf skelade, ty denne bar hatten så, at den skymde ögonen; dessutom ansåg han de rättast att undersöka ett ondt i sönder. Hvad vårtan besträffar,, sade han, så är dei ieke svår att få bort., Men om min hustru icke vill tillstå att de! existerar, så vill hon väl icke heller låta tag bort den. Jag skall icke säga ett ord, blot bon vill tillstå att vårtan finnes. O, den qvin liga fåfängan), Det matte hafva varit efter någon liten från varo ni märkt den? Efter en frånvaro, vi hafva icke varit skiljd: ifrån hvarandra sen vi blefvo gifta. Aha,, tänkte vår doktor och försjönk i et djupt begrundande — jag har sagt att han va en filosof — men det fordrades just icke mye ket filosofi att veta, det persuner, som för någr. få månader sedan hade velat dö för hvarandra icke kunde hafva blifvit oense för en vårtas el ler ett skelande ögas skull. De ankommo till Adolfs villa; de inging i salongen. Celenstine gret icke längre; hon ha de påtagit sin allra täckaste mössa, och ha de antagit min af en förolämpad, men resigne rad maka. Tillstå att du bar en vårta på hakan, Celen stine, och jag vill förlåta allt, sade Adolf. Hvarföre så envist neka att du skelar — ja; skall icke mindre tycka om dig för det (on