Aftonbladet – 14 februari 1842, sida 2

(WW. 2J VOSS NOTERA BLANDADE ÄMNEN; BLANQUIS BESKRIFNING OM SERVIEN OCH TURKIET. (Slut från Lördagsb!.) Det nya regeringssättets företräde visade sig ännu åskådligare för den resande, i det ögonblick han inkom i de länder, som stå under Sultans omedelbara välde. Skulle man väl tro, att farten öfver Timok — en af Donaus sidofloder — sker på en båt, som, lik vildarnes kanoter, består af en enda urholkad trädstam! Man stiger ur båten i djup dy, och detenda tillgängliga transportmedlet, att komma till det 40 mil bort liggande Widdin, som bebos af 20,000 menniskor, är en af oxar dragen vagn, hvilande på fyra hjul, af ett enda trästycke, erinrande om de gamla hjeltarnes tider. Detta är den turkiska posten, som far längs Donau, i åsyn af det österrikiska bolagets ångfartyg, som likväl icke äro i stånd att väcka Turkarne ur den dödsstummer, hvari deras fordna liflighet och deras nationalitet nedsjunkit. I detta sällsamma fordon måste jag begifva mig till Widdin och till Visiren Hussein, bekant genom Janitscharernes utrotande och sin, i sjelfva Orienten oerhörda, nästan kungliga lyx. Jag förmår ej skildra de pinsamma känslor, hvilka nedtirycka den resandes själ, när han framskrider öfver den herrliga Donauslätt, hvilken är lika fruktbar som Rhonedalen kring Avignon, men liknar den sorgligaste öken, Man ser knapt här och der några horder halfnakna Ziguenare, eller små oxar och får irra omkring. Menniskor med bleka, vissnade ansigten, nakna, sjukliga barn, qvinnor, hvilkas anletsdrag uttrycka omisskänneligt lidande, d:ifva omkring bland boskapen och hundarne och bo i usla, af ler och vass uppförda kojor. Här och der träffar man spår af förtorkade vinrapkor och lemningar af öfvergifne trädgårdar; hela marken är Bu lemnad till pris åt ogräset och vildheten. Ingenstädes på den vida slätten såg jag något sädeseller potatesfält, med ett ord: intet spår af odling, några maisåkrar undantagna. Widdin, paschalikatetz hufvudort, är denna ökens värdiga medelpunkt, en oredig sammangyttring af trähus, hvilkas illa hopfogade plankor knapt låta luft och dagsljus intränga i deras hemska innandöme. Om regelbundna gator har man här ingen aning, och det vatten, som från husen slås ut på gatorna, stannar i smutsiga grepar, blandadt med lemningar af djur och annan orenlighet. Slagtarne, hvilkas antal är ganska stort, slagta boskapen utanför sina dörrar och låta bledet rinna ned i stora hål, gräfda i marken, der det ruttnaroch vidtomkring sprider en förpestende lukt. Ofta ligga lik af bundar, kattor, oxar, till och med af hästar, på gatorna, som inom kort skulle bliobeboeliga, utom de skaror af gamar, örnar och korpar, som ständigt slå ned öfver sitt byte. I vissa trakter af Turkiet visa sig dessa roffoglar i tusental och sky icke ens att angripa menniskor. För att ännu mer sammanhålla och förstärka sjukdomsämnet, äro gatorna hbetäckta med löf, qvistar till och med bräder, hvilka hämma ljus och vädervexling, något, som i synnerbet är fallet med bazarerna, i hela Orienten bekanta för sin förgiftade atmosfer. Man sopar aldrig gator och allmänna platser, än mindre landsvägarna, och på vägen till Adrianopel, en stad med 100.000 invånare, fann jag berg af smuts, till hvilkas hopande mer än 20 år tycktes hafva behöfts, och öfver hvilka man icke ens till häst kan framtränga. Detta är de turkiska städernas allmänna utseende, hvilka lyckligtvis på många ställen äro planterade med träd, prydda med springbrunnar och försedda med luftiga, stora platser, hvarigenom verkningarna af polisens försumlighet till någon del motvägas. Till kompletterande af beskrifningen öfver Widdin höra äfven två väldiga galgar, hvilka, midt emos citadellet, höja sig som symboler af Visirens rättvisa. Då Hussein erfor min ankomst och hörde att jag var en fransos, skickade han genast en af sina tjenstemän till mig med det uppdrag, att föra mina saker till hans palats och ledsaga mig sjelf dit med en viss prakt genom stadens besöktaste gator. Han emottog mig öfverst på trappan i palatset på ett ganska hjertligt sätt och gjorde mig en mängd frågor, som visade hvilken liflig andel han tog i Europas stora angelägenheter. Hussein är en gubbe omkring 68 år, utomordentligt fetlagd och med lugna, stolta anletsdrag. Men måste förvånas när man erfar, att Janitscharernas fruktansvärdaste förstörare förvandlats till en spekulant af första rangen till en verklig ockrare, lik paschan af Egypten, som mera sysselsätter sig med tulltariffen än med drabbningar och regeringsärender. Med en inkomst af nära 2 millioner francs, använder han sina kapitaler till jettelika spekulationer. Han uppköper i stort spannmål från Wallackiet, ull från Krim och olja från Macedonien, för att i smått åter försälja dessa