Aftonbladet – 12 februari 1842, sida 3

af rent guld, men hvilka han sorgfälligt dolde för alla menskliga blickar, dolde — djupt under jorden. Denna del af sitt faderliga arf hade den slösaktige sonen, under sin svirareperiod, bortsålt för en hundpenning. Nu bief mannen med träbenet honom på en gång högst intressant, då han märkte att just denne var den vän som det nattliga spöket på BRummelsburg hade adresserat till honom. Gerna hade han velat omfamna honom och i sin första förtjusning kallat honom vän och fader; men han lade dock band på sin känsla och ansåg rådligast att ingenting låta märka. FElter en paus sade han: Det kan man kalla en omständlig dröm. Men, gubbe, hvad gjorde du om morgonen vid uppvaknandet? Gick du inte till det ställe dit skyddsengeln visat dig och såg dig före, och gick du inte om aftonen dit med skofvel och spade?, — ,Ackly sade gubben, hvarföre skulle jag göra fåfängt arbete? Om min skyddsengel hade velat verkligen framställa sig för mig, så har jag haft tillräckligt med sömnlösa nätter i mitt lif, då han kunnat finna mig aldeles vaken, utan att just behöfva komma till mig i drömmen; och om han någonsin rätt vårdat sig om mig, så skulle jag icke, till hans skam, linka på detta träben. Frans tog upp sitt sista silfvermynt. Tag detta, gamle fader,, sade han, till ett stop vin att fröjda dig med i afton. Ditt samtal har skingrat mitt elaka lynne. Försumma icke att flitigt infinna dig på denna bro. Jag hoppas att vi ofta skola här språkas vid. Den halte gubben hade på långliga tider icke fått en så stor almosa. Han välsignade derför lifligt sin välgörare, linkade till en krog och tog sig ett godt rus. Frans deremot ilade, lifvad af nya förhoppningar, till sin honing i den trånga gränden. (Slutet följer.)