Aftonbladet – 12 februari 1842, sida 2

le hans uppmärksamhet. Han gick helt nära varje ankommande, hoppandes att någon af dem kulie vänskapsfulli omfamna honom. Men alla singo kallsinnigt sin väg framåt; de fleste märkte sonom icke; en och annan kastade en lång blick på honom, förundrade öfver det sätt hvarpå han ixerat dem. Solen nalkades redan sin nedgång. Skuggorna blefvo längre. Hvimlet på brom afjog och tiggartrossen vandrade efterhand hem i sina kyffen. Ett djupt svårmod öfverföll den numera förhoppningslöse, då han fann sig bedragen i sin väntan, och nu vid aftonens rand såg den herrliga utsigt försvunnen, hvilken om morsonen hade lyst för hans ögon. Han råkade i ett slags förtviflan, och var nära att från bron störta sig i Wesern, men tanken på Meta höll honom tillbaka och förmådde honom att uppskjuta detta förehafvande tills han ännu en gång hade sett henne. Han beslöt att följande dagen passa på henne när hon skuile gå tiil messan, för sista gången dricka vällust ur bennes ljufva anblick, och sedan för evigt afkyla sin heta käriek uti Weserns kalla vågor. Just då han var i begrepp att lemna bron, mötte honom den afskedade soldaten med träbenet, som för tidsfördrits skull gjort tusende funderingar, hvad som egentligen kunde qvarhålla den unge herrn på bron från morgonens gryning till mörka qvällen. Tiggaren hade för hans skull qvardröjt längre än vanligt, enkom för att lura ut honom. Men som det drog för långt ut på tiden, retade nyfikenheten honom så, att han beslöt vända sig till honom sjelf och fråga honom direkte. Tag icke illa upp, käre berre,, sade han, raen ullåt mig en enda fråga, — Frans, som just icke var vid det bästa lynne, och som nu afen fatiig krympling hörde sig tilltalas, i stället för den vän han så längtansfullt hade väntat, svarade något snäsigt: Nå, hvad är det? — Tala, amle gråskägg.