Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 3

acksägelse för detdu har förlossat mig. Vore ag vaktaren af djupt förborgade skatter, så skulle le alla vara dina; dock — rikedom var i vårllen aldrig min lott; icke heller ligger här i slottet någon skatt begrafven. Men lyssna till mitt goda råd: Dröj qvar här tills håret och kägget växa på nytt. Drag sedan lem i din ådernestad. Ställ dig då på Weserbron, sista lagen af höstdagjemvingen och vänta der tills en vän kommer; denne skall säga dig hvad du skall göra på det dig må väl gå på jorden. — När då; ur det gyllene ymnighetshoraet, välsigielse och öfverflöd strömma öfver dig, så kom håg mig, och så ofta årsdagen inträffar af den lag då du löste mig ur förbanneisen, låt läsa en messa för min själs frid. Nu farväll jag går ou dit, hvarifrån jag aldrig mer återvänder. Med dessa ord försvann anden, sedan han geaom sin pratsamhet tillräckligt dokumenterat sin sxistens såsom för detta hofbarberare i slottet Rummelsburg, och lemnade sin befriare allde!es förstenad af undran öfver detta sällsamma äfvenyr. Han stod länge orörlig och tviflade på om lenna händelse verkligen tilldragit sig, eller om alltsammans varit en dröm, men hans kalrakade hufvud öfvertygade honom snart att det!varit verklighet. Han gick derpå till hvila och sof på den öfserståndna förskräckelsen ända till middagstiden. Den skalkaktige värdshusvärden hade redan rån tidigt på morgonen lurat på att den skallige vandraren skulle komma från slottet, för ait med högljudt hånskratt och under tillgiord förundran öfver det nattliga äfventyret helsa honom välkommen åter. Men då dea främmande dröjde alltför länge och middagen redan nalkades, syntes saken honom betänklig och han började frukta, att spöket hade farit något ovarsamt fram med den stackarn, qväft honom eller skrämt honom så att han af fasa uppgifvit andan. Vid denna tanka blef värden ängslig, ty att så långt